fredag 29 september 2017

Kartellböter för Scania - vad visste Östling?


Den 27 september meddelade EUs konkurrenskommissionär Margrethe Vestager att Scania bötfälls med 8,4 miljarder kr för sin roll i den stora lastbilskartellen. Tidigare har AB Volvo dömts till 6,4 miljarder i böter. Ytterligare tre ledande europeiska lastbilstillverkare har dömts till dryga belopp. Scania har bestridit anklagelserna, vilket gjort att domen dröjt och att de gått miste om den rabatt som utgår till dem som samarbetat. I ett uttalande säger bolaget att de kommer att överklaga, försåvitt ingen ny information har framkommit.

Kartellen har funnits under fjorton år, från 1997 till 2011. Enligt utredningen bedrevs det lagstridiga samarbetet av ”senior managers” företagens huvudkontor under de första sju åren, för att därefter organiseras dotterbolagsnivå i Tyskland. De hemliga avtalen gällde uppgjorda priser grossistnivå, samordnade (fördröjda) tidpunkter för införsel av ny, mer miljövänlig teknik för avgasrening samt övervältring av kostnaderna för den nya utsläppstekniken kunderna.

Volvo och Scania leddes under den aktuella kartellperioden av två av det svenska näringslivets tungviktare - Leif Johansson och Leif Östling, idag (avgående) styrelseordförande för Ericsson och ordförande för AstraZeneka respektive ordförande för Svenskt Näringsliv. Den senare var därtill styrelseordförande i SKF när företaget deltog i en olaglig kartellbildning (SKF dömdes 2014 till 2,8 miljarder kr i böter)Hur mycket visste de? Vad var deras roll? Svar dessa frågor lär vi aldrig . Därför att svaren enbart kan bli diskvalificerande. Antingen visste de inget - en kostsam försummelse för ägarna. Och som kan bli än mer kostsam beroende utfallet av framtida skadeståndsprocesser. Eller visste de, och gav därmed åtminstone sitt tysta medgivande till en förödande dikeskörning.

Samma dag som domen tillkännagavs gick Leif Östling (som av en händelse) till angrepp mot politiskt styrd välfärdsproduktion. I en intervju i Dagens Nyheter säger han att politiker inte tar ansvar för denna typ av tjänsteproduktion. De tillsätter tjänstemän som gör jobbet och har inte - till skillnad mot företagare som han själv - egen erfarenhet av att driva verksamheter. De förstår varken villkoren eller ansvarsfrågan. Återstår att se hur Leif Östling själv förstår och hanterar ansvarsfrågan. Ordförandeskapet för Svenskt Näringsliv är en förtroendekrävande och prestigefull position. Om han själv kör vidare enligt ”business as usual” får man hoppas att hans uppdragsgivare inser att detta hedersuppdrag kräver en moral som är större än den vanliga dubbelmoralen.







måndag 21 augusti 2017

Satsa på nyckelfaktorer!


De politiska partierna har i GP presenterat sina program för att bryta segregationen, arbetslösheten, kriminaliteten och de fallande skolresultaten i Göteborgs mest utsatta områden. Vi bjuds på en blandning av gammalt och nytt. Mest gammalt i form av allmänt hållna synsätt och recept, med en mix av långsiktiga och kortsiktiga åtgärder (KD problematiserar dock skillnaden). Nytt är det närmast unisona framhävandet av polisens centrala roll (men marginellt hos Fi och V). Budpolitiken på nationell nivå med extra miljarder för att anställa fler poliser gör sig påmind (SD, C, M, D). Hedersvåld som en specifik problematik lyfts fram av (L). Nytt är också att lag-och-ordningsfrågor (brottsbekämpning och övervakning) numera kallas trygghetsfrämjande.

Kända politiska åsikter och positioner tonar förstås fram. (S), som haft makten längst, pekar på ljuspunkter: försörjningsstödet minskar och arbetslösheten sjunker. (M) säger inget om social ojämlikhet och växande klyftor, vilket alla andra gör. (V) bjuder på en mini-föreläsning om klassbaserade orättvisor, men förbigår kriminaliteten. (SD) skyller på den släpphänta migrationspolitiken. (MP) ser ojämlikheten som vår största utmaning, vid sidan av klimathot och miljöförstöring, och (Fi) vill ha mer tillit, inte mer kontroll.

Men trots kända partipolitiska olikheter och profilfrågor präglas partiernas analys av total samsyn när det gäller problemområden som måste åtgärdas. Det rör sig, till skillnad mot det statliga rättsväsendet, om områden som kommunen själv ansvarar för och har medel att styra (helt eller delvis): skola, fritid, boende, arbete. Det finns med andra ord en grundval för att samlas och utforma åtgärder. Görs inte det redan? Jo, men alla – inte minst partierna själva – är överens om att det som görs inte räcker. Vad kan man då göra mer, och kanske göra annorlunda? Jag ska ge ett exempel. Det gäller skolan, och det gäller närvaron, eller om man så vill: åtgärder för att minska skolket.

Det är ett välkänt faktum att skolket är en tung riskfaktor för individuella bekymmer och sociala problem. Sambandet mellan skolk och brottslighet är starkt. Närvaro är en förutsättning för slutbetyg. Slutbetyg är närmast ett måste för att få jobb. Utan jobb blir kriminalitet och bidragsförsörjning resterande alternativ. Skolket drar dessutom ned kommunens gemensamma skolresultat. Skolket är en nyckelfaktor eftersom det påverkar alla de problem som enligt GP utmärker stadens mest utsatta områden: segregationen, arbetslösheten, kriminaliteten och de fallande skolresultaten. Ett framgångsrikt arbete för att minska skolket ger därmed flerfaldiga fördelar och hög nyttoeffekt (individuellt, socialt och ekonomiskt).

Andra fördelar med en kraftsamling mot skolket är att det internationellt finns evidensbaserade program som visar hur man nått framgång i andra länders utsatta områden. Staden har dessutom redan en etablerad samverkansstruktur i form av SSPF (forum för skola, socialtjänst, polis, fritid). En tredje gynnsam omständighet är att vi nu får en central skolnämnd, något som ger nya förutsättningar för samordning och styrning.

Blickar man tillbaka på samhällets satsningar på utsatta områden, från 90-talets storstadssatsning och framåt, slås man av två saker: smörgåsbordet av åtgärder och den projektfinansierade kortsiktigheten. Allt talar för att vi behöver gå i motsatt riktning. Sluta dutta, identifiera en eller ett par nyckelfaktorer inom de problemområden som styrs med kommunala budgetmedel. Utforma program med evidensbaserade åtgärder. Inordna dem i linjeverksamheten. Ange mål och tidslinjer. Utvärdera, modifiera och anpassa. Arbeta långsiktigt och uthålligt.