söndag 13 augusti 2017

Döden som samlingspunkt (boktips)

Den franske sociologen Olivier Roy är känd för sitt annorlunda synsätt på IS:s framgångar att attrahera unga europeiska anhängare. Han menar att terrorism inte uppstår från radikaliseringen av Islam, utan från islamiseringen av radikalism. Vad menar han med det? Jo, han menar att jihadism á la IS erbjuder ett tilltalande handlingsalternativ för vissa unga människor som söker intensiva och våldsamma utlopp för missnöje, frustration, ilska, leda, existentiell tomhet, dödslängtan m.m. IS ger de upproriska skäl och motiv att gå från ord till handling. Vilka är då de upproriska, enligt Roy?

Hans studie bygger på en databas med 140 identifierade IS-anhängare som utfört någon form av terrorhandling (i huvudsak franska och belgiska terrorister). Förutom personliga uppgifter och data om attackerna har Roy dokumenterat förövarnas Internetförmedlade kommunikation (före, under och efter dåden). Dominerande drag för dessa radikaler är att de är andra-generationens invandrare eller konvertiter (25 %), de har ofta en bakgrund med småkriminalitet, de saknar religiös utbildning men har en snabb och närliggande process av omvändelse eller pånyttfödelse, det är vanligare att förändringen ägt rum inom en grupp av vänner eller via Internet än genom moskébesök, förändringen hålls sällan hemlig. Deras retorik är våldsam – fienden ska tillintetgöras, kompromisser är otänkbara. Men raseriet riktas även mot den egna familjen som anklagas för att försumma sina religiösa plikter, och ”ljumma” muslimer i allmänhet som inte gör uppror.

Roy framhäver nihilismen och rörelsens apokalyptiska drag. Våldet är inte ett medel, snarare ett mål i sig. Tiden är ute, slutstriden är här, att offra sitt eget liv i denna historiska reningsakt är meningsfullt och ärorikt. Att martyrskapet dessutom innebär att närstående kan räddas till paradiset är, så sett, bara en bonus. Domedagsinställningen ger de stridande ett moraliskt ”carte blanche” att överträda alla gränser. Det är försent för tvivel och ånger. Undergångsvisionen kommer till starkt uttryck i IS-materialets estetik, som är klippt och skuren enligt våldsamma spelprogram och populära Youtube-klipp.

Roy pekar på beröringspunkter med andra nihilistiska och våldsbesatta företeelser i vår tid, exempelvis skolskjutningar och andra former av massmord riktade mot utvalda personer eller platser av reell eller symbolisk betydelse för gärningspersonen. Det rör sig mestadels om suicidala massmördare. Antingen tar de sitt eget liv under eller efter attacken, eller agerar medvetet måltavla för polisens beskjutning. Även i dessa fall spelar kommunikationen på Internet en viktig roll. Ensamvargen må vara fysiskt isolerad, men kan ändå ingå i en eller flera virtuella gemenskaper.

Roy, som också är islamolog och Mellan-Östern-kännare, avhandlar även likheter och skillnader mellan IS och al-Quida. Skillnaderna gäller bl.a. frågan om det är berättigat att rikta våldsdåd mot shiamuslimer och bruket av spektakulära och grymma avrättningar av tillfångatagna ”fiender”. Här var Usama bin-Laden mer återhållsam, enligt Roy. Han belyser även meningsskiljaktigheterna som rör utropandet av kalifatet och försöken att säkra stora landområden. Han inplacerar också organisationerna i dagens geostrategiska spänningsfält med Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) som drivande poler. Olivier Roy hör till de experter som menar att dagens jihadistiska terrorism emanerar ur den maktkamp som råder i dagens Mellan-Östern, i den muslimska världen, snarare än ur den kolonialism som Västvärlden tidigare bedrev där.

Olivier Roy (2017) Jihad and Death. The Global Appeal of Islamic State. London: Hurst & Company (den franska utgåvan utkom 2016)










     

söndag 6 augusti 2017

Områdesfaktorer och sociala nätverk


Hur många gäng och gängmedlemmar finns det i USA? Enligt färska beräkningar rör det sig om ca 28 000 gäng och 730 000 gängmedlemmar. De finns i varje stad med mer än 100 000 invånare och i 80 % av alla städer med mer än 50 000 invånare. Gängrelaterat dödligt våld svarar för 20 % – 50 % av det dödliga våldet i många storstäder. I en del våldsdrabbade städer ligger det periodvis över 50 %. Gängen är olika med avseende på storlek, organisationsgrad, typ av hierarkisk eller nätverksliknande struktur, etnisk sammansättning, brottstyper och brottslighetens komplexitet etc. Men trots olikheterna tycks motiven för gängvåldet vara påfallande stabila. Det rör sig framför allt om konflikter om områdeskontroll, reaktioner på brott mot gruppnormer, hot mot identitet och heder samt hämnd.

För några år sedan studerade tre ledande amerikanska gängforskare likheter och skillnader mellan olika gängkonstellationer i Chicago och Boston.* Syftet var att närmare granska gängvåldets frekvens utifrån både rumsliga (geografiska) förhållanden och sociala relationsfaktorer. Vanligen studeras dessa inflytelser var för sig, men här tillämpade man ett komplementärt perspektiv med fokus på de samtidiga, interaktiva effekterna av områdesvillkor och sociala nätverk.

Chicago (med ca 2,3 miljoner invånare) och Boston (med ca 630.000 invånare) präglas av utbredd fattigdom (ca 20 % av invånarna lever under fattigdomsgränsen). Demografiskt råder dominans för afro-amerikanska och latinamerikanska befolkningsgrupper. Chicago är en mer etniskt segregerad stad.

Gängstrukturen uppvisar både likheter och skillnader. I Chicago är gängen större, mer välorganiserade och djupare involverade i storskalig narkotikahantering. De kontrollerar stora ytor och många områden. De finns spridda över i stort sett hela Chicago. De är till övervägande del etniskt homogena, och identifierar sig själva som antingen ”blacks” eller ”latinos”. Under undersökningsperioden (2005 – 2009) rapporterades inga ”vita” gäng. Dessa verkar i stort ha försvunnit sedan 1980-talet. I Boston är gängen mer småskaliga, saknar formell organisation, är begränsade ifråga om åldersstruktur, har kortare varaktighet, och de är bara marginellt involverade i gruppbaserad narkotikahandel. De kontrollerar oftast mindre ytor och oftast enbart ett enskilt område, och spridningen är begränsad till färre områden av staden. I likhet med Chicago tenderar gängen att vara etniskt homogena, dock med en större andel av mixad sammansättning (afro-amerikaner och latinos). Även i Boston verkar nästan alla ”vita” gäng numera vara borta ur bilden.

Studien bygger på två typer av data. Den första gäller polisuppgifter om skjutningar mellan gängmedlemmar under åren 2005 till 2009. Det rör sig om incidentrapporter med uppgifter om plats, demografiska aspekter, motiv, uppgifter om inblandade gäng och dess medlemmar etc. Den andra typen avser geografiska områdesdata med fokus på gängkontrollerade områden (baserat på underrättelseuppgifter). Dessa bearbetades och sammanställdes med kartografiska dataprogram (GIS). Analysen gjordes i två steg. Det första i form av en nätverksanalys där varje våldsincident mellan gäng bildar en relation, och där dessa efterhand bildar kluster som visar tätheten (frekvensen av våld) mellan olika gäng i olika områden av respektive stad. Det andra steget utgjordes av statistiska beräkningar av sannolikheten för att våld mellan gängen beror på områdesfaktorer, relationsfaktorer eller interaktion av dessa.

Resultaten visar att i båda städerna formade det dödliga gängvåldet ett stort nätverk som länkade samman majoriteten av gäng, vilket antyder att gängvåld är ett koncentrerat och strukturerat fenomen. Förekomst av högaktiva gäng snedvrider fördelningen av våldet; de svarar för en större del och drar in fler andra gäng i våldsutövningen. Geografiska faktorer har en central roll. Gäng som kontrollerar områden som gränsar till områden som domineras av andra gäng involveras i mer våld (särskilt i Chicago där områdesrivaliteten kan innebära konflikter mellan ett gäng och fyra till fem andra). Men områdeskonflikter förklarar inte allt gängvåld. Tidigare konflikter – även med gäng som man inte delar gräns med – är också en pådrivande faktor. En historik av konflikter mellan gäng har en effekt som går utöver den rumsliga anknytningen. Ömsesidigheten, eller växelverkan, är också viktig. Upptrappat gängvåld är mer troligt när våldshandlingar utförs som svar på ett angrepp från ett annat gäng. Enligt en del teorier är gängvåld en grupps agerande för att vinna status. Men den här studien ger inte stöd för idén att gängrelaterat dödligt våld skulle ge upphov till en social dominansordning mellan gängen.

Resultaten stod sig efter kontroll för inflytande av olikheter i form av gäng- och organisationstyp, gruppernas etniska sammansättning och grannskapets sociala struktur. Forskarna menar att det stöder tesen om etnisk invarians, dvs. att gängvåldets verksamma mekanismer är desamma oavsett gängens etniska särdrag.

Vilken nytta kan man ha av den här typen av amerikanska forskningsresultat? För det första ligger det ett självklart värde i att få en vederhäftig uppdatering av läget ifråga om gängens antal, utbredning, aktivitetsnivå etc. Möjligheten till jämförelser kan också vara av vikt i ett läge när proportioner och nyanser går förlorade i den offentliga debatten. 730 000 dokumenterade gängmedlemmar förskräcker. Ponera att vi i Sverige har 1 000 gängmedlemmar. Det skulle jämförelsevis ge 32 000 överfört till amerikanska förhållanden. Räknat på det sättet är det amerikanska gängproblemet ca 20 gånger så stort (kvantitativt) som det svenska. En annan fördel är att den här studien använder teori och metod som numera också har fått genomslag i svenska beskrivningar och analyser av socialt utsatta områden. I NOAs båda rapporter om särskilt utsatta områden har områdesförhållanden en central roll, och här problematiseras också effekter av sociala relationer mellan gäng och mellan gängen och övriga områdesinvånare. Eftersom den amerikanska forskningen på detta område ligger en bra bit före den svenska finns användbara teoretiska och metodmässiga rön att ta till sig och använda i svensk gängforskning. I den svenska offentliga debatten har frågan om betydelsen av etniska särdrag getts allt större utrymme. Den frågan har under lång tid funnits med i amerikansk samhällsvetenskaplig forskning. Resultaten från denna studie, liksom från många andra, styrker tesen om etnisk invarians. Det betyder att brottslighetens orsaker och drivkrafter är desamma oavsett individers och gruppers etniska tillhörighet. Det gäller med stor sannolikhet också för svenska förhållanden. Men det gäller att med valida forskningsresultat visa att så är fallet.

Som bekant är det vanskligt att översätta och överföra resultat från ett land till ett annat, särskilt när skillnaderna är så omfattande som mellan USA och Sverige. Frågan är därför om resultaten ger lärdomar som kan användas för policies och praktiska åtgärdsprogram i Sverige. Ett tänkbart område gäller de rumsliga faktorernas (områdesfaktorernas) betydelse för gängvåldets frekvens och beskaffenhet. Här finns iakttagelser och slutsatser som ger tydliga fingervisningar om behovet av förändrings- och utvecklingsarbete i våra socialt utsatta områden. Även om miljonprogrammets områden till stor del är gjutna i betong, finns utrymme för fysisk och social områdesförändring. En hel del görs förvisso när det gäller om- och nybyggnation, blandning av boendeformer, förbättrad infrastruktur, tillkomst av arbetstillfällen och förhöjd servicenivå. Men det har hittills inte varit tillräckligt. Mer behövs. Kanske kan den påvisade tydliga kopplingen mellan gängvåldets frekvens och områdesfaktorer i denna studie fungera som drivkraft för nya, mer kraftfulla insatser.



* Papachristos, Andrew V., David M. Hureau & Anthony A. Braga (2013) ”The Corner and the Crew: The Influence of Geography and Social Networks on Gang Violence”. American Sociological Review 78(3), 417–447.

söndag 30 juli 2017

Mindre dödligt våld i USA – men skillnader mellan etniska grupper

Minskningen av det dödliga våldet i USA från början av 1990-talet är en lika anmärkningsvärd som uppmärksammad utveckling. Under en 25-års-period har våldsbrotten minskat med 75 %. Men, har minskningen slagit lika för alla grupper? Har nedgången påverkat skillnaderna i våldsnivå mellan vita, afro-amerikaner och latinos? Den frågan ställer sig två amerikanska sociologer i en artikel från 2016*. Deras studie, som baseras på dödsorsaksstatistik, är den första som undersöker skillnaderna över tid (perioden 1990 – 2010). De analyserar olikheterna i relation till inflytandet av tre övergripande samhällsförändringar i det amerikanska samhället: den ökade invandringen, massfängslandet och ökade välståndsklyftor.

Under de aktuella åren har den utlandsfödda delen av USA:s befolkning mer än fördubblats; från 19,8 miljoner till 40 miljoner. Merparten utgörs av immigranter från Latinamerika. Under perioden har även mönstret för invandrarnas bosättning radikalt förändrats. Områden utan historisk erfarenhet av immigration, som t ex North Carolina och Georgia, har ersatt traditionella mottagningsområden som Kalifornien och New York. I motsats till den gängse, högröstade uppfattningen att ökad invandring leder till ökad brottslighet, visar amerikansk samhällsvetenskaplig forskning att ökad invandring snarare är förenad med minskad brottslighet. Två omständigheter kan förklara detta samband: 1) genom att immigrantgrupper lägger tonvikt på familjestrukturen och institutioner som kyrka och skola ökar den informella sociala kontrollen i socialt utsatta områden; 2) inflyttningen av immigranter i etniska enklaver kan innebära att dessa nätverk stärks, genom att arbets- och lönetillväxten gynnas, vilket förstärker den lokala ekonomin. Men det finns annan forskning som framhåller att sambanden mellan immigration och minskad brottslighet skiljer sig åt mellan olika etniska grupper. Den ökade invandringen av latinamerikaner påstås tränga ut afro-amerikaner från marknaden för lågkvalificerade jobb, vilket leder till ökad våldsbrottslighet bland de utkonkurrerade. Det hävdas också att den ökade invandringen till områden som inte tidigare tagit emot immigranter leder till oro och instabilitet, vilket tenderar att öka våldsbrottsligheten bland främst latinos i dessa områden. Genom att analysera skillnaderna i det dödliga våldets nivåer mellan vita, afro-amerikaner och latinos kan betydelsen av de senaste decenniernas ökade invandring klargöras.

Mellan åren 1975 och 2009 steg andelen fängslade i USA från ungefär 100 per 100.000 invånare till 497 per 100.000. År 2010 satt uppskattningsvis 2,3 miljoner i fängelse och över 7 miljoner amerikaner var föremål för kriminalvård i frihet. Det är välbekant att dessa straffåtgärder har en markant etnisk slagsida. År 2008 var mindre än 1 % av vita män fängslade, jämfört med 2,7 % latinos och nästan 7 % av afro-amerikanska män. Skillnaderna i risk för att under levnadstiden dömas till fängelse är än mer anmärkningsvärda. För män födda i början av 1990-talet löper 29 % av afro-amerikanerna risk att dömas till fängelse, jämfört med 16,3 % av latinos och mindre än 5 % av vita män. Hur förhåller sig då den massiva ökningen av fängelsedömda och den mycket ojämna fördelningen av utdömda fängelsestraff till nedgången av det dödliga våldet? I den aktuella studien testas två hypoteser om fängelsestraffens inverkan på nivån av dödligt våld inom olika grupper. Den första – som grundas i avskräckningsteori – säger att ökad etnisk slagsida bland fängslade kommer att leda till minskade skillnader av dödligt våld mellan vita, afro-amerikaner och latinos. Varför? Jo, därför att 1) brottsligt beteende påverkas av straff (främst genom eliminerad förmåga att begå brott); 2) afro-amerikaner och latinos har högre nivåer av våldsbrott än vita; 3) den kraftiga ökningen för utdömda fängelsestraff drabbar vissa etniska grupper mer än andra. Det kan därför förväntas att det dödliga våldet för afro-amerikaner och latinos kommer att närma sig nivån för vita. Den andra hypotesen – som grundas i social desorganisationsteori – pekar åt motsatt håll och gör gällande att förhållandet att hundratusentals personer årligen, efter avtjänat straff, återvänder till ett liv i det öppna samhället innebär att massvis av fattiga och socialt utstötta personer kommer att bosätta sig i socialt utsatta områden med höga brottsnivåer. Flödet av återvändande ex-fångar tenderar att öka den sociala desorganisation som präglar utsatta minoritetsområden. Därigenom leder massfängslandet till en förvärrad situation i dessa områden och, tvärt emot avskräckningshypotesen, kan man därför räkna med att nivån på det dödliga våldet bland afro-amerikaner och latinos kommer att öka i förhållande till nivån för vita.

Under de senaste decennierna har de ekonomiska klyftorna vidgats. Mellan åren 1981 och 2007 ökade den rikaste procentens andel av inkomsterna från 10 % till närmare 24 %. Frågan är hur denna tilltagande ojämlikhet hänger ihop med det dödliga våldets omfattning och nivåskillnaderna mellan olika grupper. Enligt en välkänd kriminologisk teori – anomi/strain-teorin – leder social, ekonomisk och etnisk ojämlikhet till höga våldsnivåer. Ojämlikhet skapar sociala påfrestningar som ger upphov till frustration och aggression hos förfördelade grupper. En tillkommande, försvårande faktor är de senaste decenniernas välståndskoncentration, som har ökat ojämlikheten mellan vita, afro-amerikaner och latinos. År 2009 var medianen för välståndet hos vita hushåll 20 gånger högre än för afro-amerikanska och 18 gånger högre än för latinamerikanska. Denna ökade ekonomiska ojämlikhet har gått hand i hand med ökad bostadssegregation, och därmed har skillnaderna i områdesbaserade skyddsfaktorer för våld och annan brottslighet ökat. Det kan därför förväntas att differenserna mellan våldsnivåer för vita, afro-amerikaner och latinos är som störst i områden med särskilt stora välståndsskillnader.

Vad säger då resultaten? Här presenteras en sammanfattning:

-       Nivåskillnaderna för dödligt våld mellan de tre grupperna har minskat. Gapet mellan afro-amerikaner och vita minskade med 40 %; klyftan mellan latinos och vita minskade med 55 % och avståndet mellan afro-amerikaner och latinos minskade med 35 %.
-       Avståndet mellan latinos och vita har fortgående minskat under två decennier och är nu närmast försumbart. Nivåskillnaderna mellan afro-amerikaner och de två andra grupperna har däremot inte minskat sedan år 2000. Skillnaderna gentemot latinos har snarare ökat något under tiden 2000 – 2010.
-       I linje med kända forskningsresultat konstateras att sociala nackdelar och segregation är väsentliga faktorer för det dödliga våldets nivåskillnader, särskilt vad gäller skillnader mellan afro-amerikaner och vita och mellan afro-amerikaner och latinos. Att skillnaderna, trots minskningarna, är så pass stora, talar för att de i grunden beror på ojämlika socio-ekonomiska förhållanden.
-       Studien ger inget stöd för uppfattningen att ökad invandring skulle leda till ökade skillnader ifråga om dödligt våld. Tvärtom konstateras att större och växande andelar av immigranter kan förknippas med minskade skillnader mellan afro-amerikaner och vita. En förklaring till det kan vara att utlandsfödda afro-amerikaner månar om samhällsinstitutioner som kyrka och skola och stärker lokala nätverk av socialt kapital. Men det faktum att ökad invandring inte på samma sätt kan kopplas ihop med förändrade nivåskillnader mellan latinos och vita och mellan afro-amerikaner och latinos tyder på att sambanden mellan invandring, lokala samhällsförhållanden, etnicitet och brottslighet behöver undersökas mer ingående.
-       Analyserna gav inget stöd åt uppfattningen att ökade välståndsklyftor skulle påverka nivåskillnaderna för dödligt våld mellan de tre grupperna. Tvärtom – ökade ekonomiska klyftor har ett tidsmässigt samband med minskade skillnader ifråga om dödligt våld. Resultaten innebär därför ett ifrågasättande av den populära tesen om att ökade klyftor föder frustration och aggression bland förfördelade grupper, med bifogade ökade våldsnivåer hos dessa grupper. Resultaten ger istället stöd för tesen om ”koncentrerade nackdelar”, vilka ger negativa verkningar i form av social desorganisation och höga våldsnivåer i utsatta etniska minoritetsområden.
-       Studien ger stöd för tesen att utdömda fängelsestraff (eliminerad förmåga att begå brott) med etnisk slagsida har ett positivt samband med minskade nivåskillnader mellan afro-amerikaner och vita och afro-amerikaner och latinos. Men forskarna är tveksamma till om denna förtjänst uppväger nackdelarna i form av splittrade familjer, barnfattigdom, dålig hälsa, arbetslöshet, social passivitet etc. som framför allt drabbat socialt utsatta afro-amerikanska grupper.

Avslutningsvis betonar forskarna behovet av samhällsinsatser som inte enbart är inriktade på polisinsatser och massfängslande. Ansatsen måste ha en större bredd och andra inslag än vad som blir följden av en ensidig fokusering på minoritetsområdenas kriminella grupperingar. De pekar på vikten av insatser i form av ekonomiska investeringar, bättre bostäder, satsningar på skola, drogbehandling och arbetsträning mm i syfte att komma tillrätta med de ”koncentrerade nackdelar” som så länge har plågat etniska minoritetsområden i USA.



* Lighta, Michael T. & Ulmerb, Jeffrey T. (2016) ”Explaining the Gaps in White, Black, and Hispanic Violence since 1990: Accounting for Immigration, Incarceration, and Inequality.” American Sociological Review, Vol. 81(2) 290 – 315.

tisdag 13 juni 2017

Brottsprevention har effekt. Resultat från den hittills största genomgången

 På 1970-talet rådde en allmän uppfattning om att inget fungerar ifråga om insatser för att förebygga brottslighet och förhindra återfall. Idag är läget ett annat. Under de senaste decennierna har åtskilliga översiktsstudier publicerats som visar att olika brottspreventiva åtgärder har positiv effekt och att det finns framgångsrika rehabiliteringsprogram. Det har inte bara publicerats alltfler originalstudier som visar detta utan parallellt har det även skett en påtaglig metodutveckling ifråga om systematiska översiktsstudier som sammanfattar och analyserar resultaten från originalstudierna (meta-analyser). I det senaste numret av tidskriften Criminology & Public Policy (Vol. 16/2 2017) presenteras den hittills största systematiska utvärderingen av studier som handlar om åtgärder för att förebygga brottslighet och förhindra återfall i brott. Författare är David Weisburd, David Farrington och Charlotte Gill, välkända och internationellt framstående forskare, vilka tillsammans med en internationell forskargrupp har granskat ett hundratal översiktsstudier och tusentals originalstudier inom sju olika insatsområden. Dessa är: social prevention med fokus på uppväxtåren; samhällsinsatser (social sammanhållning); situationell prevention; polisarbete; straff och avskräckning; kriminalvårdsprogram och behandlingsprogram för narkotikamissbruk.

Resultaten i sammanfattning ser ut så här:

Social prevention (fokus på uppväxtåren): Granskningen omfattar öppna samhällsinsatser (inte kliniska- eller institutionsprogram) riktade mot barn och tonåringar. Generellt visar genomgången att preventionsprogram under uppväxtåren är framgångsrika när det gäller att reducera brott och aggression. De positiva effekterna ökar för program som är intensiva och långvariga, liksom för program som särskilt vänder sig till barn med förhöjda risker.

Samhällsinsatser (social sammanhållning): Under denna beteckning ryms ett brett utbud av insatser. Överlag finns goda belägg för att program som utformas med syfte att stärka och återskapa sociala band med ungdomar i riskzonen har positiva effekter. De mest effektiva programmen tar sikte på särskilda riskfaktorer eller är utformade för att direkt återanpassa brottslingar i en positiv social gemenskap. Genomgången ger också godkänt för program med inslag av mentorskap och program som erbjuder alternativa sysselsättningar. När det gäller insatser för att mobilisera breda samhällsinsatser föreslås proaktiva samarbeten mellan polis och medborgargrupper, i syfte att öka legitimiteten och skapa social sammanhållning. Nyckelfaktorerna för framgång är ansträngningar att öka den informella och stödjande sociala kontrollen och återanpassningen och att upprätthålla eller reparera sociala band.

Situationell prevention: Hit räknas program med avsikt att minska brottstillfällen och göra det svårare och mer riskabelt att begå brott. Genomgången resulterar i bedömningen att denna typ av åtgärder generellt sett visar på signifikanta, om än modesta minskningar av nivåerna för brott och brottsutsatthet. De positiva resultaten avser situationella åtgärder i form av förbättrad gatubelysning, användning av övervakningskameror, övervakning av allmänna platser, grannskapsarbete (vakthållning), åtgärder för att motverka terrorism, strategier för att förhindra upprepad brottsutsatthet och initiativ med i förväg utsedda förare som kör nyktert.
Polisarbete: Forskarna identifierar flera framgångsrika strategier, exempelvis hot-spots-satsningar, problemorienterat polisarbete, riktade ingripanden för att minska skjutningar, fokuserad avskräckning (typ cease fire) och användning av DNA i utredningsarbetet. Samtidigt fann de inga belägg för att riktade (fokuserade) polisinsatser leder till överflyttningar av brottslighet till närliggande områden. Utvärderingen visade också att förhörsmetoder som baseras på informationsinsamling reducerar falska erkännanden och att program med syfte att stärka tillämpningen av ”praktiserad rättvisa” (procedural justice) ger lovande resultat för stärkandet av medborgarnas nöjdhet, samsyn och uppfattningar om polisverksamhetens legitimitet.

Straff och avskräckning: Positiva effekter noterades för frivårdseffekter och villkorliga domar med uttryckliga föreskrifter om användning av startanordningar som syftar till att förhindra rattonykterhet. Forskarna fann också lovande initiativ inom ramen för rättsmedicinska åtgärder ämnade att förbättra intagnas psykisk hälsa. Åtgärder med särskild koppling till stränga straff och allmänpreventiv avskräckning visade sig inte ha någon effekt. Obligatorisk missbruksbehandling för kvinnor, särskilda ungdomsdomstolar för narkotikabrott och användning av dödsstraff noteras för osäkra effekter. Forskarna höjer ett varnande finger för en typ av avskräckningsprogram: ”skrämmande avskräckning av ungdomsbrottslingar” (scared straight for juvenile offenders). Det är en programtyp som visat sig ha direkt skadliga effekter. Den är vanlig runt om i världen och används brett i USA, trots att forskningen visat att ”skrämmande avskräckning” leder till ökad brottslighet. Forskarna påminner om att det finns straffrättsliga behandlingar som, i likhet med medicinska, kan leda till skada.

Behandlingsprogram för narkotikamissbruk: De största och mest konsekvent positiva effekterna kunde knytas till en typ av medicinsk behandling (naltrexone, som är en metadonliknande ersättningssubstans för heroin) och terapeutiska behandlingshem, dvs. både medicinskt och socialt inriktade åtgärder visade sig kunna minska missbruk och återfall i missbruk. Forskarna pekar på att vissa behandlingsåtgärder också har effekt i form av minskad brottslighet (andra brott än narkotikabrott). De noterar att sådana indirekta effekter också gäller för andra typer av insatser: ökad polisnärvaro för att förhindra terrorism kan leda till minskad brottslighet. Detsamma gäller efter installationer av säkerhetsbarriärer. Och David Olds (en tidigare mottagare av Stockholmspriset i kriminologi) har påvisat att riktade satsningar för ökad hälsa och välfärd för utsatta tonårsmödrar har starka brottspreventiva effekter.

Förutom att beskriva och diskutera konstaterade positiva effekter av preventions- och rehabiliteringsprogram tar forskarna också upp två andra frågor. De menar att forskningen måste bli bättre på att ringa in och analysera de verksamma elementen i de program som visat sig ha positiva effekter. Alltför ofta lämnas frågor om de aktiva mekanismerna obesvarade. Man vet att det fungerar, men man vet inte mer detaljerat vad det är som fungerar. Denna brist kan härledas både till programmens utformning och implementering och till designen av de studier som görs i syfte att utvärdera programeffekterna. Här finns utrymme för utveckling.

Den andra frågan gäller översättningen eller överföringen av enskilda åtgärdsprogram, eller program i liten skala, till implementering på en annan skalnivå, t ex inom en kommun, en region eller ett land. I samband med sådan uppskalning krävs att den kriminologiska forskningen kompletteras med ekonomiska kostnads-/nyttoanalyser och organisations-, implementerings- och ledarskapsforskning. I detta sammanhang talar Weisburd, Farrington och Gill om övergången till ”andra-generations-studier” inom den brottspreventiva utvärderingsforskningen.