tisdag 13 juni 2017

Brottsprevention har effekt. Resultat från den hittills största genomgången

 På 1970-talet rådde en allmän uppfattning om att inget fungerar ifråga om insatser för att förebygga brottslighet och förhindra återfall. Idag är läget ett annat. Under de senaste decennierna har åtskilliga översiktsstudier publicerats som visar att olika brottspreventiva åtgärder har positiv effekt och att det finns framgångsrika rehabiliteringsprogram. Det har inte bara publicerats alltfler originalstudier som visar detta utan parallellt har det även skett en påtaglig metodutveckling ifråga om systematiska översiktsstudier som sammanfattar och analyserar resultaten från originalstudierna (meta-analyser). I det senaste numret av tidskriften Criminology & Public Policy (Vol. 16/2 2017) presenteras den hittills största systematiska utvärderingen av studier som handlar om åtgärder för att förebygga brottslighet och förhindra återfall i brott. Författare är David Weisburd, David Farrington och Charlotte Gill, välkända och internationellt framstående forskare, vilka tillsammans med en internationell forskargrupp har granskat ett hundratal översiktsstudier och tusentals originalstudier inom sju olika insatsområden. Dessa är: social prevention med fokus på uppväxtåren; samhällsinsatser (social sammanhållning); situationell prevention; polisarbete; straff och avskräckning; kriminalvårdsprogram och behandlingsprogram för narkotikamissbruk.

Resultaten i sammanfattning ser ut så här:

Social prevention (fokus på uppväxtåren): Granskningen omfattar öppna samhällsinsatser (inte kliniska- eller institutionsprogram) riktade mot barn och tonåringar. Generellt visar genomgången att preventionsprogram under uppväxtåren är framgångsrika när det gäller att reducera brott och aggression. De positiva effekterna ökar för program som är intensiva och långvariga, liksom för program som särskilt vänder sig till barn med förhöjda risker.

Samhällsinsatser (social sammanhållning): Under denna beteckning ryms ett brett utbud av insatser. Överlag finns goda belägg för att program som utformas med syfte att stärka och återskapa sociala band med ungdomar i riskzonen har positiva effekter. De mest effektiva programmen tar sikte på särskilda riskfaktorer eller är utformade för att direkt återanpassa brottslingar i en positiv social gemenskap. Genomgången ger också godkänt för program med inslag av mentorskap och program som erbjuder alternativa sysselsättningar. När det gäller insatser för att mobilisera breda samhällsinsatser föreslås proaktiva samarbeten mellan polis och medborgargrupper, i syfte att öka legitimiteten och skapa social sammanhållning. Nyckelfaktorerna för framgång är ansträngningar att öka den informella och stödjande sociala kontrollen och återanpassningen och att upprätthålla eller reparera sociala band.

Situationell prevention: Hit räknas program med avsikt att minska brottstillfällen och göra det svårare och mer riskabelt att begå brott. Genomgången resulterar i bedömningen att denna typ av åtgärder generellt sett visar på signifikanta, om än modesta minskningar av nivåerna för brott och brottsutsatthet. De positiva resultaten avser situationella åtgärder i form av förbättrad gatubelysning, användning av övervakningskameror, övervakning av allmänna platser, grannskapsarbete (vakthållning), åtgärder för att motverka terrorism, strategier för att förhindra upprepad brottsutsatthet och initiativ med i förväg utsedda förare som kör nyktert.
Polisarbete: Forskarna identifierar flera framgångsrika strategier, exempelvis hot-spots-satsningar, problemorienterat polisarbete, riktade ingripanden för att minska skjutningar, fokuserad avskräckning (typ cease fire) och användning av DNA i utredningsarbetet. Samtidigt fann de inga belägg för att riktade (fokuserade) polisinsatser leder till överflyttningar av brottslighet till närliggande områden. Utvärderingen visade också att förhörsmetoder som baseras på informationsinsamling reducerar falska erkännanden och att program med syfte att stärka tillämpningen av ”praktiserad rättvisa” (procedural justice) ger lovande resultat för stärkandet av medborgarnas nöjdhet, samsyn och uppfattningar om polisverksamhetens legitimitet.

Straff och avskräckning: Positiva effekter noterades för frivårdseffekter och villkorliga domar med uttryckliga föreskrifter om användning av startanordningar som syftar till att förhindra rattonykterhet. Forskarna fann också lovande initiativ inom ramen för rättsmedicinska åtgärder ämnade att förbättra intagnas psykisk hälsa. Åtgärder med särskild koppling till stränga straff och allmänpreventiv avskräckning visade sig inte ha någon effekt. Obligatorisk missbruksbehandling för kvinnor, särskilda ungdomsdomstolar för narkotikabrott och användning av dödsstraff noteras för osäkra effekter. Forskarna höjer ett varnande finger för en typ av avskräckningsprogram: ”skrämmande avskräckning av ungdomsbrottslingar” (scared straight for juvenile offenders). Det är en programtyp som visat sig ha direkt skadliga effekter. Den är vanlig runt om i världen och används brett i USA, trots att forskningen visat att ”skrämmande avskräckning” leder till ökad brottslighet. Forskarna påminner om att det finns straffrättsliga behandlingar som, i likhet med medicinska, kan leda till skada.

Behandlingsprogram för narkotikamissbruk: De största och mest konsekvent positiva effekterna kunde knytas till en typ av medicinsk behandling (naltrexone, som är en metadonliknande ersättningssubstans för heroin) och terapeutiska behandlingshem, dvs. både medicinskt och socialt inriktade åtgärder visade sig kunna minska missbruk och återfall i missbruk. Forskarna pekar på att vissa behandlingsåtgärder också har effekt i form av minskad brottslighet (andra brott än narkotikabrott). De noterar att sådana indirekta effekter också gäller för andra typer av insatser: ökad polisnärvaro för att förhindra terrorism kan leda till minskad brottslighet. Detsamma gäller efter installationer av säkerhetsbarriärer. Och David Olds (en tidigare mottagare av Stockholmspriset i kriminologi) har påvisat att riktade satsningar för ökad hälsa och välfärd för utsatta tonårsmödrar har starka brottspreventiva effekter.

Förutom att beskriva och diskutera konstaterade positiva effekter av preventions- och rehabiliteringsprogram tar forskarna också upp två andra frågor. De menar att forskningen måste bli bättre på att ringa in och analysera de verksamma elementen i de program som visat sig ha positiva effekter. Alltför ofta lämnas frågor om de aktiva mekanismerna obesvarade. Man vet att det fungerar, men man vet inte mer detaljerat vad det är som fungerar. Denna brist kan härledas både till programmens utformning och implementering och till designen av de studier som görs i syfte att utvärdera programeffekterna. Här finns utrymme för utveckling.

Den andra frågan gäller översättningen eller överföringen av enskilda åtgärdsprogram, eller program i liten skala, till implementering på en annan skalnivå, t ex inom en kommun, en region eller ett land. I samband med sådan uppskalning krävs att den kriminologiska forskningen kompletteras med ekonomiska kostnads-/nyttoanalyser och organisations-, implementerings- och ledarskapsforskning. I detta sammanhang talar Weisburd, Farrington och Gill om övergången till ”andra-generations-studier” inom den brottspreventiva utvärderingsforskningen.

   





Positiva utvecklingsinslag i socialt utsatta områden

BRÅ har nyligen på regeringens uppdrag granskat utvecklingen av brottsutsatthet, trygghet och förtroende för rättsväsendet i socialt utsatta områden, jämfört med andra urbana områden. (Utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö. Analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen, BRÅ-rapport 2017:7). I uppdraget ingick att särskilt beakta skillnaderna mellan män och kvinnor.

I rapporten konstateras att det saknas en etablerad definition av vad som menas med socialt utsatta områden. Innebörden är därför ofta redan från start oklar, och beroende på hur begreppet avgränsas och används får man beskrivningar som framhåller olika förhållanden och tillstånd. Det är till exempel inte ovanligt att höga nivåer av brottslighet och otrygghet ingår i själva definitionen av socialt utsatta områden. Det är direkt olämpligt om syftet med undersökningen är att beskriva förekomst och nivå av dessa fenomen i jämförelse med andra områden. BRÅ har därför valt en annan indelningsgrund och utgått från socio-ekonomiska och demografiska kriterier: inkomstnivå, uttag av försörjningsstöd och andel unga vuxna (16 – 30 år). En annan skillnad är att BRÅ baserat undersökningen på områdesindelningen SAMS (Small Areas of Market Statistics) som utgörs av kvarter eller bostadsområden i mer tätbefolkade områden (och av valdistrikt i glesbygdsområden). Totalt finns det ca 9 2000 SAMS-områden i landet. Glesbygdsområdena har exkluderats genom att urvalet begränsats till SAMS-områden i kommuner med minst 10 000 invånare. En fördel med att utgå från de relativt små SAMS-områdena är att det medger analys av skillnader inom större geografiska områden som klassificeras som socialt utsatta, exempelvis stadsdelar. (Forskning från bl.a. Rosengård i Malmö visar att skillnaderna mellan kvarter och bostadsområden inom stadsdelen är betydande.)

Utifrån de tre nämnda kriterierna (inkomstnivå, försörjningsstöd, åldersstruktur) har BRÅ skapat ett index för socialt utsatta områden (SUO-index). Det är helt enkelt de 10 % av landets urbana SAMS-områden som kännetecknas av lägst medianinkomst, högst uttag av försörjningsstöd och störst andel unga vuxna. Det handlar om sammanlagt 386 områden med 6,7 % av den vuxna befolkningen i riket.

BRÅ har med avseende på dessa socialt utsatta områden analyserat resultaten från NTU för åren 2005 – 2016. Jämfört med övriga urbana områden är respondenterna i socialt utsatta områden i högre grad unga vuxna, en större andel har utländsk bakgrund och fler bor i flerfamiljshus. Dessutom är svarsfrekvensen genomgående lägre (en osäkerhetsfaktor som bör beaktas vid tolkningen av resultaten). Det ska också påpekas att NTU belyser brottsutsatthet enligt rättssystemets indelningsgrund (misshandel, hot, stöld etc.) medan beskrivningarna av brottsligheten i socialt utsatta områden ofta handlar om sociala aspekter såsom gängkriminalitet, social oro, skrämsel, påtryckningar och utpressning.

Några resultat i urval

Utsatthet för våldsbrott (misshandel, hot och personrån)

Högre nivå i SUO, men en minskning över tid med 1,2 %. Nivån är mer konstant i övriga urbana områden. Det noteras en större minskning för män i SUO (minus 2,2 %), medan utsattheten för kvinnor ligger på i stort samma nivå 2015 som 2005.                 

Utsatthet för egendomsbrott (bostadsinbrott, bilstöld, stöld ur eller från fordon och cykelstöld)

Högre nivå i SUO, men minskning över tid, både i SUO och övriga urbana områden. Från 2006 till 2015 har andelen utsatta i SUO minskat med 2,6 %.

Otrygghet vid utevistelse i boendeområdet sen kväll

Påtaglig skillnad mellan kvinnor i SUO och kvinnor i övriga urbana områden: 23 % fler som uppger otrygghet i SUO år 2016. Utvecklingen över tid följder dock samma mönster, dvs. en trend av minskad otrygghet (minskning med 4 % i både SUO och övriga urbana områden mellan 2006 och 2016). Även stora skillnader mellan män i SUO och övriga urbana områden: 22 % med upplevd otrygghet i SUO mot 9 % i övriga urbana områden år 2016.

Oro (ganska/mycket ofta) för överfall/misshandel

Stadig minskning för kvinnor i SUO och övriga urbana områden fram till 2015, då en markant ökning registrerades (37 % med oro i SUO och 24 % i övriga urbana områden). Skillnaden mellan män i olika områden är mindre (13 % med oro i SUO mot 9 % i övriga urbana områden år 2016).

Otrygghetens påverkan på livskvalitet

Minskad andel kvinnor som uppger påverkan mellan 2006 och 2015, både i SUO och i övriga urbana områden, men en markant ökning registrerades 2016. För män har nivån legat stabil i SUO (16 %), medan andelen män som påverkats i övriga urbana områden har ökat från 9 % år 2006 till 13 % år 2016.

Förtroende för polisen

Förtroendet för polisens sätt att bedriva sitt arbete är något lägre i SUO än i övriga urbana områden. Vid den senaste mätningen (2016) var andelen dock större i SUO (61 %) än i övriga urbana områden (60 %). I SUO har förtroendet över tid ökat mer (med 9 %) jämfört med övriga urbana områden (med 5 %) under perioden 2006 till 2016.

I BRÅ-rapporten beskrivs och analyseras utvecklingen över tid (2005 – 2016), vilket är en klar fördel jämfört med rapporter som exempelvis polisens (NOA:s) rapport (2015) om särskilt utsatta områden, som beskriver förhållandena vid en given tidpunkt (jfr även den lokala rapporten ”Särskilt utsatta områden i Göteborg”). BRÅ:s rapport påvisar positiva utvecklingsinslag, exempelvis när det gäller brottsutsatthet och förtroende för polisen. Utvecklingen ifråga om oro och otrygghet är på grund av den sista mätningens höga värden mer svårbedömd. Om denna uppgång är ett trendbrott med höga nivåer att vänta under kommande år, eller visar sig vara en tillfällig uppgång, återstår att se.

Slutligen ska nämnas att de kommuner som har SAMS-områden med högt SUO-index i Polisregion Väst är Borås, Göteborg, Halmstad, Härryda, Mölndal, Skövde och Trollhättan.







tisdag 23 maj 2017

Varför begår människor brott?


Fler än Oskar Engdahl, docent i sociologi vid GU, och jag har ställt denna fråga och funderat över svaren. Men eftersom vi tillsammans ägnat ca femtio yrkesår åt att ta reda på vad samhälls- och beteendevetenskaperna säger om kriminologins grundfråga, har vi samlat våra rön om de mest inflytelserika teorierna i en nyutkommen bok (Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga, Lund: Studentlitteratur).

De teorier vi skärskådar handlar om:

-       anomi och sociala påfrestningar
-       social inlärning av kriminellt beteende
-       social kontroll och social desorganisation
-       samhällsreaktionens betydelse
-       rationella val, rutinaktiviteter och den fysiska miljöns utformning
-       sociala konflikter och maktförhållanden.

Varje teori presenteras först i sin ursprungliga version, följt av en granskning av framgångsrika vidareutvecklingar. Vi ägnar utrymme åt besvärande invändningar och redogör för och diskuterar teoriernas giltighet utifrån de kritiska utvärderingar som gjorts. Med en särskild ingångsvinkel betonar vi teoriernas uppbyggnad. Vilka nyckelbegrepp används och utvecklas och hur ser förklaringarna ut – hur och vad klargör de?

I ett avslutande kapitel jämförs och diskuteras likheter och skillnader mellan teorierna. Läsaren får därmed verktyg för att själv beakta styrkor och svagheter, vilket förhoppningsvis gör det möjligt att välja en lämplig teori för att på egen hand gå vidare med grundfrågan – varför begår människor brott?

Om du vill bekanta dig med boken, provläsa ett avsnitt och beställa ett ex. – gå in på:


tisdag 9 maj 2017

Amerikanska kriminologiförbundet kritiserar Trump

Det amerikanska kriminologiförbundets verkställande utskott har i en kommuniké riktat skarp kritik mot kriminalpolitiska beslut som fattats av president Trump och hans regering. Genomgående anser förbundet att den nya administrationen negligerar etablerad vetenskaplig kunskap. Det är särskilt tydligt inom fyra områden (här följer ett utdrag i översättning).

1)   Immigranter svarar inte för merparten av de brott som begås i USA

Hundra år av amerikanska forskning om immigration och brottslighet visar att koncentrationer av immigranter minskar brottsligheten på områdesnivå – ett faktum som går under namnet re-vitaliseringstesen. Samma sak kan noteras på individnivå: immigranter är betydligt mindre benägna att begå brott än icke immigranter. Dessa välkända förhållanden negligeras när Trump och hans regering pekar på uppmärksammade brott som begås av illegala immigranter och menar att dessa är uttryck för en rådande norm. Denna felaktiga uppfattning underbygger en rad beslut som stämplar immigranter som brottslingar och som hotar städer som inte verkställer nya federala avvisningsdirektiv med indragna bidrag.

2)   De föreslagna inreseförbuden är inte empiriskt berättigade och de riktas mot fel länder

Det finns inga empiriska belägg som motiverar inreseförbud för medborgare från sex länder med muslimsk majoritetsbefolkning i syfte att motverka terrorism. Ingen som begått terrorbrott i USA sedan 11 september 2001 har varit medborgare i Iran, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien eller Jemen. Varje jihadist som sedan detta datum utfört dödliga attacker i USA har varit amerikanska medborgare eller haft legalt uppehållstillstånd. De tre länder från vilka de mest dödsbringande terroristerna har kommit – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Egypten – finns inte på listan över länder med inreseförbud.

3)   USA är inte mitt uppe i en nationell brottsvåg

Nivåerna av våldsbrott och egendomsbrott i USA har sjunkit under åtminstone 25 år. Många kriminologer har refererat till denna post-1990-talsperiod som ”den stora brottsnedgången”. Det är sant att vissa städer under 2015 hade kraftiga ökningar av dödligt våld, men de är inte representativa för det nationella mönstret eftersom mordfrekvensen generellt ligger signifikant lägre än 1990-talets toppnivåer. När det gäller våldsbrott i stort säger prognoserna att våldsbrotten i USAs 30 största städer kommer att öka något under nästa år, men trots det kommer nivåerna att vara i närheten av de lägsta på 30 år. Det faktum att USA numera är ett tryggare samhälle än det var på 1990-talet ignoreras när Trump bemyndigar federala myndigheter att prioritera kampen mot en brottsvåg som faktiskt inte existerar.

4)   USAs regering spelar en viktig roll för att reformera polisen

Den amerikanska regeringen har spelat en avgörande roll i de senaste decenniernas reformering av polismyndigheterna. Den förre presidenten Barak Obama inrättade mot bakgrund av polisvåldet mot afro-amerikaner en särskild arbetsgrupp. Deras rapport innehåller en rad empiriskt förankrade förslag som syftar till att förbättra polisarbetet, återupprätta förtroendet för polisen och garantera polisers säkerhet och trygghet. Därtill kommer att regeringen särskilt har ingripit i städer som har ett sedan länge etablerat mönster av polisdiskriminering och polisvåld. Ett verktyg i detta arbete har varit s.k. samtyckesbeslut som öppnar upp för långvarigt och systemomfattande reformarbete, inklusive finansiering av åtgärderna. När den nytillträdde justitieministern Jeff Session avfärdar dessa samtyckesbeslut är risken stor att han i strid med forskningsresultat signalerar – både till polisen och till allmänheten – att problemen inte är systemiska utan ett tecken på ”ett fåtal ruttna äpplen”. Ett tillbakadragande av samtyckesbesluten riskerar att underminera pågående polisreformer och rasera svåruppnådda framgångar som många polischefer stöder.

Kriminologiförbundet betonar att brottsbekämpningen ska bygga på vetenskap, och de understryker att valda företrädare på alla nivåer har ett ansvar att stödja en offentlig politik som är evidensbaserad och som främjar opartiskhet, jämlikhet och rättvisa. De varnar för åtgärder som på grund av sin ovetenskaplighet inte bara riskerar att vara ineffektiva, utan som också riskerar att framkalla cynism och missnöje med rättssystemet. En sådan följdverkan är skadlig för medborgarna, för rättssystemets representanter, och för andra utövare av social kontroll. De varnar särskilt för återupplivningen av gamla recept, typ ”war on drugs” och ”get tough” och liknande ”law and order” – tillslag. Forskningen visar att åtgärder enligt dessa recept leder till många oavsedda problem för familjer, barn, rättssystemets anställda och andra institutioner. Kriminologförbundet förespråkar ett rättssystem som erkänner de skadliga verkningarna av drakoniska straff och som verkar för gynnsamma återinträdes- och integrationsprogram. Undertecknarna avslutar med att framhålla att kriminologin under årens lopp utvecklat mycket kunskap om hur brottsligheten kan minskas, hur polisarbetet kan göras smartare och hur straffen kan utformas mer effektivt. De uppmanar president Trump och hans regering att använda sig av denna kunskap för att utveckla en kriminalpolitik som främjar rättvisa nationellt såväl som utomlands.

Uttalandet är undertecknat av 19 ledande amerikanska kriminologer