Otrygghet och rädsla för brott i Frankrike

Diskussioner om otrygghet och rädsla för brott utgår vanligen från mätningar gjorda i USA, Storbritannien, Australien, Nederländerna, Tyskland och de nordiska länderna. Mer sällan kompletteras bilden av underlag från franska undersökningar. Det har Philippe Robert och Renée Zauberman från Observatoire scientifique du crime et de la justice (OSCJ) nu ändrat på. I en färsk sammanställning beskriver de utvecklingen i Frankrike (paper på engelska).

Otrygghet och rädsla för brott hamnade högt på den politiska dagordningen genom extremhögerns kampanjer i början av 1980-talet. Dessförinnan hade de dock varit tydliga problemställningar även för den traditionella högern. För vänsterns del dröjde det till slutet av 1990-talet innan de togs upp på allvar, till stor del som en konsekvens av Socialistpartiets program för ”trygga städer för fria medborgare”.

Författarna började under 1990-talet sammanställa de få lokala undersökningar om otrygghet och rädsla för brott som då fanns tillgängliga. Från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet ingick en modul med frågor om brottsutsatthet och upplevd trygghet i årliga nationella undersökningar av hushållens levnadsförhållanden (jfr SCBs undersökning om levnadsförhållanden i Sverige från 1981 och framåt). Från 2000-talets första år har flera årliga nationella mätningar gjorts som dessutom kompletterats med lokala undersökningar av storstadsområden. Roberts och Zaubermans sammanställning gäller utvecklingen från 2001 till och med 2015 för Parisområdet och andra storstadsområden i Frankrike.

Översikten visar att fransmännen – som folk mest  – är mer oroliga för andra än för sig själva, särskilt för sina barn (s.k. altruistisk oro). Oron för barnen gäller särskilt vistelser på gator och allmänna transportmedel, medan den är lägre för skolan och fritidslokaler. I Paris norra förorter är dock oron för barnens vistelse i skolan hög. Sett över tid noteras en konstant hög orosnivå, med knapp tendens till minskning för barnens vistelser på gator och färd med allmänna transportmedel. Oron för vistelse i fritidslokaler har minskat påtagligt från 2001.

Undersökningar från Parisområdet och Lyon visar att oron för färd med allmänna transportmedel är hög. Det gäller särskilt pendeltåg och tunnelbana. När det gäller otrygghet i det egna bostadsområdet ligger den tämligen stabilt på 10 % – 13 % i storstadsområdena under de senaste tio åren. För Parisområdet är den dock högre: stabilt kring 20 %. Otrygghet i hemmet (svar på frågan om man själv någonsin känner sig otrygg hemma) förekommer i mindre grad. Mellan 7 % till 10 % i storstadsområdena som helhet upplevde otrygghet i hemmet under de senaste tio åren. För Parisområdet noteras en ökning från 2009, medan nivån i övriga storstadsområden minskade något från 2013. Lokala undersökningar pekar på betydligt större otrygghet i hemmet för invånarna i Parisområdets norra förortsområden.

De nationella undersökningarna frågar även efter vilka problem som människor oroar sig mest för. Arbetslöshet toppar listan, följt av fattigdom och på tredje plats brottslighet. Oron för de två förstnämnda problemen har ökat från 50 % till knappt 80 % i Parisområdet (2001 till 2015). I övriga storstadsområden har orosnivån för dessa problem dock snarare minskat från 2013 (från 60 % till 50 %). Oron för brott har halverats under perioden 2001 till 2015 (från 40 % till 20 %) i Parisområdet. I övriga storstadsområden minskade andelen som listade brottsproblemet överst från 18 % till 10 %.  Från och med 2007 finns även terrorism med som angeläget problem. Det framhölls som viktigast av 3 % till 5 % av befolkningen fram till 2015, då det ökade till knappt 18 %. Författarna noterar att 2015 års stora ökning för terrorismproblemet inte innebar en ökad oro för brottsproblemet.

Författarna avslutar sammanställningen med en beskrivning av tre urskiljbara grupperingar ifråga om rädsla för brott:

-       De trygga = drygt 70 % av befolkningen anser att brottsligheten inte är något anmärkningsvärt problem – de verkliga problemen gäller arbetslöshet och fattigdom.

-       De otrygga – drygt 20 % av befolkningen kombinerar en mångfasetterad känsla av otrygghet – oro för sig själva och för andra – med markering av brottsligheten som ett allvarligt socialt problem.

-       De besatta – omkring 8 % av befolkningen upplever inte att de själva är särskilt hotade av brottsligheten, men trots det rankar de detta hot som det största sociala problemet.

Om Broken Windows

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är tillsammans med ”zero tolerance” (nolltolerans) vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Det var dock inte första gången som forskare fäste uppmärksamheten på sambanden mellan negligerade ordningsstörningar, förslumning och tilltagande brottslighet. På 1970-talet demonstrerade Philip Zimbardo att en övergiven bil, utan nummerskyltar och med öppen motorhuv vandaliserades på 10 minuter i Bronx, New York, medan den förblev orörd under en veckas tid i Palo Alto, Kalifornien. Först när Zimbardo själv gått lös på den med en slägga vandaliserades den av andra.

Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri.

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Sedan dess har ”broken windows”-konceptet praktiserats, anpassats och förvanskats runt om i världen. Hur ser det ut idag? Håller det vad det lovar? Vilka erfarenheter har vunnits? Vad är forskningen överens om och vilka är skiljelinjerna? Det är frågor som ställs och besvaras i ett temanummer i tidskriften Journal of Research in Crime and Delinquency (2015, vol. 52/4).

Granskningarna av genomförda studier tar fasta på olika aspekter av ”broken windows”-konceptet: till exempel om ordningsstörningar påverkar trygghet och säkerhet, om och hur bekämpning av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet och om det är störningar i det offentliga rummet, jämfört med privata konflikter, som främst leder till grövre brottslighet.

Wesley Skogan exemplifierar hur ordningsstörningar har definierats i en rad olika studier. Listan är lång, och här ryms inslag som tiggeri, hemlöshet, ungdomar som drar runt, prostitution, bråk och slagsmål, psykiskt störda personer, skadegörelse, nedskräpning, oljud, fylleri, bilbränder, offentlig urinering, spelklubbar etc. Störningarna har observerats och dokumenterats på olika sätt: genom larmsamtal, systematiska observationer, trygghetsundersökningar och via registerdata, och varje metod har förstås sina för- och nackdelar. Skogan konkluderar att det råder samsyn om att ordningsstörningar markant påverkar graden av stress, hälsotillstånd och människors offentliga beteende. Det skapar osäkerhet, oro och rädsla i utsatta områden och försämrar människors möjligheter att utveckla och utöva en fungerande informell social kontroll. Han menar dessutom att det finns belägg för att störningarna – direkt eller indirekt – sätter fart på konventionell brottslighet.  

Anthony Braga, Brandon Welsh och Cory Schnell siktar in sig på frågan om motverkande av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet. De har gjort en systematisk granskning av 30 studier som uppfyller högt ställda krav på utformning, dataurval och metodtillämpning. Deras slutsats är att kontroll och bekämpning av ordningsstörningar leder till en övergripande, statistiskt signifikant, minskning av brottsligheten. Starkast effekt uppnåddes genom tillämpning av kommunorienterade och problembaserade polisiära insatser inriktade på att förändra sociala och fysiska förhållanden på särskilda platser. Omvänt framgick det att aggressivt ordningsskapande arbete med sikte på individers störande beteende inte ledde till brottsminskningar. Nolltolerans i denna betydelse gav alltså inte den utdelning som ”broken windows”-konceptet utlovar. Författarna understryker att valet av polisiär strategi för kontroll av ordningsstörningar tycks ha betydelse, vilket i sin tur spelar stor roll för polisens relationer till områdets invånare, för rättstillämpningen och för det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt poängterar de att det behövs ytterligare forskning för att bättre förstå vilka nyckelfaktorer som maximerar insatsernas brottsförebyggande effekter.

Robert Sampson har i flera arbeten ifrågasatt tesen att negligerade ordningsstörningar leder till grövre brottslighet. Han menar att sambandet är ett skensamband. Istället orsakas både ordningsstörningar och brottslighet av andra, underliggande förhållanden med kraftiga verkningar, i synnerhet ackumulerade sociala nackdelar och brist på kollektiv förmåga bland invånarna i drabbade områden. Dessa brister försvårar upprätthållandet av informell social kontroll och genomförandet av påkallade förändringar. I den här aktuella artikeln presenterar han tillsammans med Daniel Tumminelli O’Brien resultat av en studie med delvist annat fokus. Syftet var att undersöka i vilken grad allmän oordning, jämfört med privata konflikter leder till allvarlig brottslighet. Underlaget utgjordes av mängder av administrativa data (tänk ”big data”) i form av drygt 1.000.000 larmsamtal och drygt 200.000 krav på icke-akuta åtgärder avseende brister i den fysiska miljön i Boston åren 2011 – 2012. Varje larmsamtal och registrerat krav kunde lokaliseras geografiskt och kompletteras med uppgifter om respektive områdes fysiska och sociala status. I sin analys utskiljer författarna olika mönster av eskalering från allmänna ordningsstörningar respektive privata konflikter till förekomsten av mer allvarliga brott. Ett mönster överensstämde med grundidén i ”broken windows”-konceptet: en utveckling från allmän och öppen social oordning till offentligt våld och vidare till bruket av skjutvapen och dödligt våld. Men det fanns också ett annat mönster, där startpunkten utgjordes av privata konflikter, till exempel våld i hemmet och våld hänförbart till osämja och fiendskap mellan individer. Sådana privata konflikter var en mycket stark drivkraft för efterföljande, tilltagande ordningsstörningar, för våld på offentliga platser och användning av vapen. Författarna kallar detta mönster social eskalering och menar att denna process av upptrappning bör införlivas i teoribildningen om social oordning, till vilken ”broken windows”-konceptet hör.

Temanumret av Journal of Research in Crime and Delinquency demonstrerar tydligt hur relevant ”broken windows”-konceptet fortfarande är. Det finns starka belägg för att grundidén håller, samtidigt som utvärderingarna visar att vissa strategier för bekämpning av ordningsstörningar leder till brottsminskningar, medan andra inte gör det. Det är också uppenbart att idén om social eskalering utifrån privata konflikter utgör ett intressant och åtminstone delvis konkurrerande spår. Men oavsett om vägen till grövre brottslighet i ett område härleds till negligerade ordningsstörningar eller privata konflikter, är tvisten om orsaksrelationer fortfarande en öppen fråga. Orsakar ordningsstörningarna respektive de privata konflikterna efterföljande grövre brott, eller är både de och de grövre brotten orsakade av gemensamma underliggande sociala förhållanden? 

Gängskjutningar i de tre storstäderna

Medierapporteringen om gängskjutningar i våra tre storstäder väcker stor uppmärksamhet. Samtidigt är den bitvis förvirrande, inte minst när det gäller antalet skjutningar som rapporteras. Det visar sig nämligen att polisen räknar på olika sätt. I Göteborg är det en skjutning om man hittar spår i form av kulor, hylsor eller skador på material eller skadade personer. I Malmö bokför man även skottlossningar som rapporteras av allmänheten, dvs. utan sådana belägg som krävs i Göteborg. Och i Stockholm har det, enligt uppgift, på vissa platser funnits en sådan mängd tomhylsor att det varit svårt att koppla dem till tidsmässigt avgränsade, specifika skjutningar. Dessutom har sättet att räkna varierat över tid.

Vill man få ett grepp över situationen och utvecklingen är det därför bättre att titta på antalet skadade och döda. Socialstyrelsen har för min räkning gjort ett särskilt registerutdrag (dödsorsaksregistret och patientregistret) för de tre storstadsområdena, perioden 2010 – 2016. För Stockholms vidkommande har man inkluderat angränsande kommuner med socialt särskilt utsatta områden – därav termen StorStockholm. I Göteborg och Malmö ligger dessa områden inom städernas kommungräns. För att få en så aktuell bild som möjligt har jag, trots högre grad av osäkerhet, inkluderat siffror för 2017. De bygger på polisens beräkningar av antalet döda och skadade, vilka rapporterats i media.

Antal döda p.g.a. skottskada 2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   53

Göteborg                            27

Malmö                                29

Antal vårdtillfällen inom slutenvård p.g.a. skottskada (2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   167

Göteborg                              90

Malmö                                  99

Mängdmässigt sticker Malmö ut med högst antal döda och flest vårdtillfällen räknat per invånare. Malmö har ca 25 % av StorStockholms befolkning och ca 50 % av Göteborgs. Trendmässigt minskar antalet vårdtillfällen (från 2014) och antalet döda (från 2015) i Göteborg, medan det går åt motsatt håll i Malmö och StorStockholm (med anmärkningsvärt höga siffror för 2017).

Innan jag spekulerar om orsakerna till dessa förhållanden bör några reservationer påtalas. Siffrorna för 2017 (t o m oktober) är preliminära och inte medicinskt fastställda, vilket gör att de bör tolkas med försiktighet. Det är oklart om siffrorna för skadade 2017 avser patienter eller vårdtillfällen. Om det är patienter kan antalet vårdtillfällen vara något högre eftersom en och samma patient under ett år kan vårdas vid flera tillfällen. Å andra sidan kan en del fall av lindriga skottskador ha behandlats inom den öppna akutvården, vilket gör att de inte räknas in här (avser enbart slutenvård). Eftersom det får antas att sjukvården i de tre storstäderna agerar likartat påverkar det sistnämnda förhållandet inte jämförelsen mellan städerna. Slutligen ska sägas att inte alla skottlossningar som resulterar i döda och skadade är gängrelaterade. Skjutvapen används även i andra kategorier av grovt och dödligt våld. Men merparten under den aktuella perioden torde vara gängrelaterade.

Frågor att besvara utifrån denna redovisning är varför Malmö ligger i topp och varför gängskjutningarna minskar i Göteborg, men inte i de två andra städerna.

Malmö har en historia av omfattande grov brottslighet. Det gäller exempelvis det tunga narkotikamissbrukets (heroinets) etablering i början av 1970-talet, den omfattande hallickstyrda prostitutionen under 1970-talet, det gäller närheten till Köpenhamn och Christiania, det gäller närheten till Danmark och Mc-brottslighetens etablering med den första HA-klubben i Malmö under tidigt 1990-tal. Samverkan av tradition och läge har skapat en grogrund som gjort att de rivaliserande våldsamma gängen är jämförelsevis många.

Gängens våldsutövning handlar om två saker: konkurrens om narkotikaförsäljningens marknader och hämndstyrda vendettor. Båda är av cyklisk karaktär. Det går upp och ned, beroende på antal konkurrenter och marknadsdominans och beroende på hämndaktioner som slår ut (dödar och skadar) fiender, ofta tidigare vänner. En tredje faktor i ekvationen är samhällets, främst polisens, agerande. Minskningen för Göteborg under senare år beror på detta. Våldsamma, ledande figurer har dödats/skadats, samtidigt som polisen (rättssystemet) nått framgång i form av utdömda långa fängelsestraff för andra drivande aktörer. De har för viss tid berövats förmågan att begå brott. Medan Göteborg verkar ha haft en ökning 2011 – 2015, går Malmö och StorStockholm upp från 2015 (med undantag för Malmö 2011).

Ytterligare aspekter att väga in är omfattningen och kvaliteten på samhällets insatser. Mönstret som redovisningen uppenbarar ger skäl att ställa sig frågan om insatserna från polis och andra rättsvårdande myndigheter är annorlunda i Göteborg än i de två andra storstäderna. Och om de samverkande förebyggande insatserna skiljer sig åt, ifråga om omfattning, innehåll, organisation, varaktighet etc.

När vi ser mönster och skillnader ifråga om utfall, finns det anledning att förstärka och fördjupa forskningen. Det är hög tid när det gäller det gängbaserade våldet.

Kostnad-nytta-analys av brottsförebyggande insatser

Inledning

BRÅ har nyligen publicerat rapporten Kostnader för brott. En litteraturöversikt över metoder, resultat och utmaningar i forskningen om kostnader för brott (2017:8). Med utgångspunkt i en nyligen publicerad genomgång (2015) sammanfattar och diskuterar jag nedan centrala teman och problem som också tas upp i BRÅ-rapporten.

En etablerad ekonomisk metod för att svara på frågan om en viss typ av åtgärd är kostnadseffektiv i förhållande till en annan är att göra en kostnad-nytta-analys. I en sådan beräknas och jämförs ett programs (en förändrings) direkta och indirekta kostnader med dess direkta och indirekta ekonomiska nyttoeffekter. Förutom denna jämförelse bedöms vanligen också de ekonomiska kostnaderna och nyttoeffekterna mellan olika program, exempelvis satsningen på brottspreventiva program jämfört med byggandet av nya fängelser, eller satsningen på sociala preventionsinsatser i förhållande till situationella åtgärder. En självklar konstant för jämförelserna är samhällskostnaderna för brottslighet, antingen uppskattade kostnader för en viss brottstyp (vad kostar ett genomsnittligt bostadsinbrott?) eller samhällskostnaderna för en kriminell person med digert brottsregister. Eftersom samhällskostnaderna för brott är höga ­– oavsett om de mäts per brottstyp eller per brottsaktiv individ – är utfallet av kostnad-nytta-analyser ofta positivt, dvs. även modesta minskningar i form av färre bostadsinbrott eller kriminella karriärer som förhindras har positiva ekonomiska nettoeffekter.

Metodmässiga svårigheter

Trots dessa gynnsamma förutsättningar är kostnads-nytta-analyser av brottspreventiva program sällsynta. En anledning därtill är att de är metodmässigt krävande (analyser i flera steg) och att de fordrar multi-disciplinär kunskap (kriminologi + ekonomi + avancerad statistisk analys). Härtill kommer kravet på att de underliggande programutvärderingarna måste klara högt ställda metodkrav (experimentell design, kontrollgrupper, mätning av före-efter-effekter, urval av tillräckligt många fall eller åtminstone jämförbara fall för enheter över individnivå etc.). Uppföljningsperioden behöver också ha en viss längd för att de ekonomiska effekterna ska kunna identifieras och beräknas. Bara en mindre del av alla utvärderingar som görs motsvarar dessa kriterier. Andra svårigheter gäller prissättningen av både kostnader och nyttoeffekter. Inte minst beräkningarna av indirekta ekonomiska effekter kan vara vanskliga. Det saknas erkända modeller och kalkyler för det här slaget av kostnadsberäkningar inom det kriminalpolitiska området, även om det i USA finns forskningsinstitut som haft i uppdrag att utveckla sådana.   

Det är dock inte enbart i USA som man försökt få fram mer stabila underlag för beräkningar av brottslighetens kostnader. I England har inrikesdepartementet sedan drygt ett decennium publicerat kalkyler utifrån rättssystemets traditionella brottskategorier (brott mot liv och hälsa, egendomsbrott, bedrägerier, narkotikabrott etc.). Det rör sig om grundläggande kalkyler som i ett nästa steg möjliggör kostnad-nytta-analyser. I Sverige har framför allt nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog beräknat kostnaderna för enskilda brott (exempelvis våldsbrott och rån) samt skattat de samhällsekonomiska kostnaderna för gängkriminalitet. Deras beräkningar bygger på skattningar som antar att de brottsförebyggande alternativen fungerar. En mer utvecklad kostnad-nytta-analys kräver dock att den görs på evidensbaserade program.

I en stor genomgång publicerad 2015 tar tre internationellt välrenommerade forskare* ett samlat grepp på det aktuella läget. De gör det genom att gå igenom studier som motsvarar högt ställda vetenskapliga krav (se ovan). De koncentrerar sig på utfallen för tre brottspreventiva programtyper: 1) insatser som rör barns/ungdomars utveckling, 2) insatser för att stärka social sammanhållning och informell social kontroll samt 3) situationell brottsprevention.

Resultat

Den första programtypen syftar till att påverka identifierade riskfaktorer eller bakomliggande orsaker till ungdomsbrottslighet och vuxnas brottslighet. Den teoretiska utgångspunkten för utvecklingsperspektivet är att brottslighet under ungdomsåren och vuxenåren har sin grund i oönskade beteende- och attitydmässiga mönster som lärs in tidigt i livet. Analysen av program med fokus på att påverka denna inlärningsprocess omfattade elva program – alla utom ett (Kanada) var genomförda i USA. Programmen avsåg insatser som sattes in före barnafödande fram tills den unge var 19 år. Sex av programmen gällde verksamma åtgärder före skolstart. Programmen tog fasta på en rad riskfaktorer inom olika områden, exempelvis föräldraskap, utbildning, kognitiv utveckling och beteendeproblem. Sju av studierna kännetecknades av långa uppföljningsperioder – från 7 till 36 år (uppföljningsstudier av identifierade individer). Ekonomiska nyttoeffekter som beräknades gällde rättssystemet, skolgång, hälsovård, socialtjänst, sysselsättning och uteblivna/minskade kostnader för brottsoffer. Åtta av elva program uppvisade en positiv kostnad-nytta-relation för alla undersökta områden, och ”avkastningen” på en investerad dollar i programkostnad varierade från 1,40 till 12,90 dollar. Det högsta värdet gällde ett förskoleprogram för fattiga barn med problem som startades 1962 i Michigan (the Perry Preschool Program). Den viktigaste programinsatsen var moment för att utveckla barnens kognitiva och sociala förmågor, i kombination med veckovisa hembesök för att stötta föräldrarna i sitt föräldraskap.

Den andra programtypen avser insatser för att förändra sociala förhållanden som skapar och upprätthåller brottslighet i bostadsområden. Åtgärderna är vanligen av två slag:

A) mobilisering av samhällsresurser för att främja social sammanhållning samtidigt som tillsyn och informell kontroll stärks för att motverka oordning och nedgång. Hit hör olika slags stöd- och mentorsprogram, fritidsaktiviteter och insatser för att motverka gängrekrytering. Den teoretiska utgångspunkten säger att brottslighet och andra sociala problem beror på att viktiga sociala institutioner som familj, skola, föreningsliv och gemensamma mötesplatser har kollapsat (social desorganisation).

B) program för att stödja boende med särskilda behov (individer och familjer). Här är den teoretiska utgångspunkten i stort densamma som för utvecklingsprogrammen under 1). Insatserna är i stort också desamma: att främja skyddsfaktorer och motverka/minska inflytandet av riskfaktorer.

Forskarna ger exempel på framgångsrika satsningar som rör fritidsaktiviteter och mentorsstöd för tonåringar i utsatta områden. Men kostnad-nytta-relationen är antingen oklar eller relativt låg. Två programtyper sticker däremot ut på ett positivt sätt: satsningen på BID-områden (Business Improvement Districts) och CTC (Communities That Care). Den förstnämnda gäller en stor utvärdering av förbättringsprogram genomförda i Los Angeles under åren 1994 till 2005. BID-områdena uppvisade signifikant lägre brottsnivåer (rån, misshandel, bostadsinbrott) jämfört med ”vanliga” områden. Översatt i ekonomiska termer låg kostnad-nytta-relationen på 18,8 till 21,3, dvs varje investerad dollar gav ca 20 dollar i ”avkastning”. Communities That Care (CTC) är ett officiellt sanktionerat program i USA och det förekommer också i Storbritannien. Huvudstrategin går ut på att minimera riskfaktorer och maximera skyddsfaktorer. Viktigt är att konkreta åtgärder både utformas och genomförs på lokal områdesnivå (stad, stadsdel, bostadsområde). Det är inriktat på ungdomsbrottslighet och narkotikamissbruk och en hörnsten är att det handlar om strukturerad samverkan/samarbete mellan myndigheter/förvaltningar med olika kompetenser och ansvarsområden. En stor utvärdering av 24 små till medelstora amerikanska samhällen med program för tonåringar (10 – 14 år), familjer och skolor visade på minskade nivåer av ungdomsbrottslighet, alkoholbruk och rökning, men inte marijuanabruk (jämfört med samhällen utan sådana program). Den ekonomiska analysen av kostnader och nytta resulterade i en relation på mellan 5,30 och 10,23, dvs. ett klart positivt nettoutfall, som dock var betydligt lägre än för BIDs och de mest effektiva utvecklingsprogrammen (the Perry Preschool Program).

Den tredje utvärderade programtypen är situationell prevention. Utgångspunkten här är en annan än för de två andra. Det gäller primärt att reducera kriminogena situationer, inte att förändra individers motivation eller förbättra/utveckla samhällets institutioner (”reducera tillfällena som gör tjuven”). Åtta studier – varav sex brittiska – med olika situationella preventionsinsatser granskades. Dessa gällde kvarterstillsyn och förbättrad belysning, kontroll av anställda, användning av övervakningskameror (CCTV) och elektronik för spårning av stulna bilar (LoJack), förbättrat objektskydd (grindar och andra fysiska säkerhetsanordningar). Samtliga åtgärder, förutom CCTV, hade påtagliga positiva effekter på brottsnivån. Den högsta kostnad-nytta-relationen kunde knytas till förbättrad belysning (121 pund) och användning av LoJack (15 dollar per investerad dollar). Den höga nettoeffekten för belysningsförbättring beror på låga engångskostnader med lång varaktighet. Genomgången visar också att både den brottsreducerande effekten och det ekonomiska nettoutfallet är högre för situationella åtgärder i brottsaktiva områden jämfört med ”vanliga” områden. Användningen av CCTV i brottsförebyggande syfte gav i regel nedslående resultat. Användningen i bostadsområden och centrala offentliga platser gav brottsreducering i endast ett av tolv fall. Kostnad-nytta-analyser gjordes enbart på en del av de ingående studierna. Utfallet var magert med ett kostnad-nytta-relation i storleksordningen 0,70 pund.

Sammanfattning och slutsatser

Forskarnas genomgång visar att brottsförebyggande program vanligen lönar sig. Den ekonomiska nyttan är större än kostnaden. De mest kostnadseffektiva programmen är tidiga insatser med fokus på kognitiva och sociala färdigheter, lokala samverkansprogram med syfte att motverka riskfaktorer och främja skyddsfaktorer, upprustning av områden enligt BID-modell samt förbättrad belysning och objektskydd.

Generellt gäller att program med sikte på högrisk-områden och högrisk-personer har bättre kostnad-nytta-relation (högre nettoutfall).

Intresset här gäller brottsförebyggande effekter. Tidiga insatser för att motverka negativ individuell utveckling har emellertid mer långtgående effekter (till skillnad från effekter av situationell prevention). En gynnsam individuell levnadsbana har positiva indirekta effekter inom områden som erlagd skatt utifrån högre inkomster, frånvaro av sociala bidragskostnader och låga sjukvårdskostnader. Även om dessa resultat kan bero på att utvärderingar av situationell prevention begränsas till att enbart beräkna den ekonomiska nyttan av uteblivna brott, gäller att tidiga sociala preventionsinsatser potentiellt har ett bredare nyttoregister.

* Brandon C. Welsh, David P. Farrington och B. Raffin Gowar (2015) ”Benefit-Cost Analysis of Crime Prevention Programs”, Crime & Justice Vol. 44(1) 447–516.