Om Broken Windows

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är tillsammans med ”zero tolerance” (nolltolerans) vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Det var dock inte första gången som forskare fäste uppmärksamheten på sambanden mellan negligerade ordningsstörningar, förslumning och tilltagande brottslighet. På 1970-talet demonstrerade Philip Zimbardo att en övergiven bil, utan nummerskyltar och med öppen motorhuv vandaliserades på 10 minuter i Bronx, New York, medan den förblev orörd under en veckas tid i Palo Alto, Kalifornien. Först när Zimbardo själv gått lös på den med en slägga vandaliserades den av andra.

Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri.

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Sedan dess har ”broken windows”-konceptet praktiserats, anpassats och förvanskats runt om i världen. Hur ser det ut idag? Håller det vad det lovar? Vilka erfarenheter har vunnits? Vad är forskningen överens om och vilka är skiljelinjerna? Det är frågor som ställs och besvaras i ett temanummer i tidskriften Journal of Research in Crime and Delinquency (2015, vol. 52/4).

Granskningarna av genomförda studier tar fasta på olika aspekter av ”broken windows”-konceptet: till exempel om ordningsstörningar påverkar trygghet och säkerhet, om och hur bekämpning av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet och om det är störningar i det offentliga rummet, jämfört med privata konflikter, som främst leder till grövre brottslighet.

Wesley Skogan exemplifierar hur ordningsstörningar har definierats i en rad olika studier. Listan är lång, och här ryms inslag som tiggeri, hemlöshet, ungdomar som drar runt, prostitution, bråk och slagsmål, psykiskt störda personer, skadegörelse, nedskräpning, oljud, fylleri, bilbränder, offentlig urinering, spelklubbar etc. Störningarna har observerats och dokumenterats på olika sätt: genom larmsamtal, systematiska observationer, trygghetsundersökningar och via registerdata, och varje metod har förstås sina för- och nackdelar. Skogan konkluderar att det råder samsyn om att ordningsstörningar markant påverkar graden av stress, hälsotillstånd och människors offentliga beteende. Det skapar osäkerhet, oro och rädsla i utsatta områden och försämrar människors möjligheter att utveckla och utöva en fungerande informell social kontroll. Han menar dessutom att det finns belägg för att störningarna – direkt eller indirekt – sätter fart på konventionell brottslighet.  

Anthony Braga, Brandon Welsh och Cory Schnell siktar in sig på frågan om motverkande av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet. De har gjort en systematisk granskning av 30 studier som uppfyller högt ställda krav på utformning, dataurval och metodtillämpning. Deras slutsats är att kontroll och bekämpning av ordningsstörningar leder till en övergripande, statistiskt signifikant, minskning av brottsligheten. Starkast effekt uppnåddes genom tillämpning av kommunorienterade och problembaserade polisiära insatser inriktade på att förändra sociala och fysiska förhållanden på särskilda platser. Omvänt framgick det att aggressivt ordningsskapande arbete med sikte på individers störande beteende inte ledde till brottsminskningar. Nolltolerans i denna betydelse gav alltså inte den utdelning som ”broken windows”-konceptet utlovar. Författarna understryker att valet av polisiär strategi för kontroll av ordningsstörningar tycks ha betydelse, vilket i sin tur spelar stor roll för polisens relationer till områdets invånare, för rättstillämpningen och för det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt poängterar de att det behövs ytterligare forskning för att bättre förstå vilka nyckelfaktorer som maximerar insatsernas brottsförebyggande effekter.

Robert Sampson har i flera arbeten ifrågasatt tesen att negligerade ordningsstörningar leder till grövre brottslighet. Han menar att sambandet är ett skensamband. Istället orsakas både ordningsstörningar och brottslighet av andra, underliggande förhållanden med kraftiga verkningar, i synnerhet ackumulerade sociala nackdelar och brist på kollektiv förmåga bland invånarna i drabbade områden. Dessa brister försvårar upprätthållandet av informell social kontroll och genomförandet av påkallade förändringar. I den här aktuella artikeln presenterar han tillsammans med Daniel Tumminelli O’Brien resultat av en studie med delvist annat fokus. Syftet var att undersöka i vilken grad allmän oordning, jämfört med privata konflikter leder till allvarlig brottslighet. Underlaget utgjordes av mängder av administrativa data (tänk ”big data”) i form av drygt 1.000.000 larmsamtal och drygt 200.000 krav på icke-akuta åtgärder avseende brister i den fysiska miljön i Boston åren 2011 – 2012. Varje larmsamtal och registrerat krav kunde lokaliseras geografiskt och kompletteras med uppgifter om respektive områdes fysiska och sociala status. I sin analys utskiljer författarna olika mönster av eskalering från allmänna ordningsstörningar respektive privata konflikter till förekomsten av mer allvarliga brott. Ett mönster överensstämde med grundidén i ”broken windows”-konceptet: en utveckling från allmän och öppen social oordning till offentligt våld och vidare till bruket av skjutvapen och dödligt våld. Men det fanns också ett annat mönster, där startpunkten utgjordes av privata konflikter, till exempel våld i hemmet och våld hänförbart till osämja och fiendskap mellan individer. Sådana privata konflikter var en mycket stark drivkraft för efterföljande, tilltagande ordningsstörningar, för våld på offentliga platser och användning av vapen. Författarna kallar detta mönster social eskalering och menar att denna process av upptrappning bör införlivas i teoribildningen om social oordning, till vilken ”broken windows”-konceptet hör.

Temanumret av Journal of Research in Crime and Delinquency demonstrerar tydligt hur relevant ”broken windows”-konceptet fortfarande är. Det finns starka belägg för att grundidén håller, samtidigt som utvärderingarna visar att vissa strategier för bekämpning av ordningsstörningar leder till brottsminskningar, medan andra inte gör det. Det är också uppenbart att idén om social eskalering utifrån privata konflikter utgör ett intressant och åtminstone delvis konkurrerande spår. Men oavsett om vägen till grövre brottslighet i ett område härleds till negligerade ordningsstörningar eller privata konflikter, är tvisten om orsaksrelationer fortfarande en öppen fråga. Orsakar ordningsstörningarna respektive de privata konflikterna efterföljande grövre brott, eller är både de och de grövre brotten orsakade av gemensamma underliggande sociala förhållanden?