BRÅ:s skolundersökning

Nyligen publicerade BRÅ rapporten ”Skolundersökningen om brott 2017. Om utsatthet och delaktighet i brott”. I undersökningen svarar 4 268 niondeklassare (svarsfrekvens om 68,6 %) från 205 skolor på frågor om brottsutsatthet, brottsdeltagande och andra riskbeteenden.

Svaren visar att 51 % av niondeklassarna någon gång under de senaste tolv månaderna varit utsatta för minst ett brott. Det är en något högre andel än motsvarande uppgifter från 2015 (47 %). Utsattheten totalt fördelas ungefär lika mellan könen. Bland killar är stöld vanligast, följt av misshandel. Bland tjejrt är sexualbrott vanligast, därnäst kommer stöld. Grövre misshandel och rån är de brottstyper som oftast polisanmäls. Jämfört med 2015 har utsattheten för misshandel, hot och sexualbrott ökat, medan utsattheten för stöld och rån har minskat respektive ligger på samma nivå. 

Skolmiljön är den plats där de flesta av de brottsutsatta niondeklassarna drabbats. Många har även erfarenhet av att utsättas för brott via internet och på sociala medier. När det gäller brottstypen hot sker det oftast i den uppkopplade miljön. Även de som tvingats genomföra någon typ av sexuell handling har i hög grad gjort detta på internet.

Många uppger att de utsatts för mobbning – fyra av tio tjejer och tre av tio killar. I likhet med resultaten från tidigare års undersökningar framgår att det finns en tydlig koppling mellan mobbning och brottsutsatthet. De som mobbas är också i betydligt högre grad utsatta för brott.

Att vara brottsutsatt sätter tydliga spår. En stor andel av de som utsatts har som konsekvens undvikit aktiviteter, platser och personer. Många av de tjejer som utsatts för hot eller misshandel har dessutom varit frånvarande från skolan en hel dag på grund av oro att på nytt utsättas för brott.

Vissa grupper av niondeklassare är mer utsatta än andra. Elever med utländsk bakgrund, elever som bor i lägenhet och elever med skilda/separerade föräldrar är jämförelsevis mer utsatta än andra. 

En stor andel av eleverna (49 %) uppger också att de varit delaktiga i något brott (stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse eller provat narkotika) under de senaste tolv månaderna. Det är i stort samma andel som 2015. För samtliga brottskategorier ligger andelen killar något högre än andelen tjejer. Skillnaden är störst för misshandel och skadegörelse. Beträffande övriga brottsliga beteenden är det vanligast med illegal fildelning samt att ha plankat (”tjuvåkt”) i kollektivtrafiken. Jämfört med 2015 är skillnaderna ifråga om brottsdeltagande störst för killar som begått våldsbrott (ökning från 31 % till 35 %). För stöldbrott och skadegörelse har andelen tjejer minskat något, jämfört med 2015. När det gäller provat narkotika är nivåerna desamma 2017 som 2015.

BRÅ har också genom multivariat statistisk analys undersökt vilka bakgrundsvariabler som har starkast inverkan på brottsdeltagande. Resultaten säger att kön (kille), skilda/separerade föräldrar samt föräldrarnas utbildningsnivå är de bakgrundsfaktorer som har tydligast genomslag på benägenheten att begå brott. Tydligast (mest signifikant) är sambanden för killar och våldsbrott, killar och skadegörelse, tjejer med skilda/separerade föräldrar och stöldbrott och narkotikabrott. Det ofta diskuterade positiva sambandet mellan utländsk bakgrund (utlandsfödd respektive inrikes född med båda föräldrarna utlandsfödda) har inte det förväntade genomslag som man kanske skulle kunna tro. Tvärtom visar analysen att sannolikheten att exempelvis begå våldsbrott är signifikant lägre för utlandsfödda killar än för svenskfödda killar med minst en inrikes född förälder. Den statistiska analysen visar också att skillnader i brottslighet relaterat till typiska socio-ekonomiska bakgrundsfaktorer som bostadstyp och föräldrarnas sysselsättning försvinner när man kontrollerar för faktorer som kön, familjesituation och föräldrarnas utbildningsnivå.

     

Skolundersökningen startade 1995, vilket betyder att det finns en mer än tjugoårig tidsserie med data. Inför 2015 års undersökning gjordes emellertid väsentliga förändringar ifråga om frågeformulering och urvalsförfarande. För att trots det kunna göra jämförelser med resultat från tiden dessförinnan har BRÅ beaktat resultaten från liknande studier som inte har något motsvarande avbrott i upplägget. Det rör sig om CANs undersökningar om elevers drogvanor samt Stockholms stad s.k. Stockholmsenkät. 

Under hänvisning till den osäkerhetsfaktor som nämnts ovan gör BRÅ följande bedömningar av den mer långsiktiga utvecklingen för brottsutsatthet och brottsdeltagande:

- Utsatthet för misshandel: andelen elever som utsatts för misshandel har minskat från ca 6 % åren 2001–2008 till ca 4 % åren 2011–2017;

- Utsatthet för stöld: andelen elever som utsatts för stöld har minskat under perioden 1995–2017 – från knappt 32 % till 25 %. Om utsatthet för stöld av mobiltelefon inkluderas blir andelen för 2017 drygt 26 %. 

- Delaktighet i grövre våld: andelen elever som begått grövre våldsbrott var relativt stabil under åren 2001–2008, för att därefter minska fram till 2015. Därefter indikeras en viss ökning till år 2017.

- Delaktighet i stöld: andelen elever som begått stöldbrott har minskat över tid, från ca 35 % år 2003 till 21 % år 2017.

- Provat narkotika: andelen elever som provat narkotika har legat på en relativt stabil nivå under perioden 1995–2017. Totalt sett har den varierat mellan drygt 5 % och knappt 9 %. 

Med tanke på antalet svarande elever, omfattad tidsperiod och frågornas utformning och relevans hör BRÅs skolundersökning till de bästa i världen. Det finns därför all anledning att använda den och väga in resultaten i överväganden om det brottsförebyggande arbetets utformning.

  

   

Avskräckning – varianter av brottsprevention

Problemet med gängskjutningarna driver fram skärpningar av lagstiftningen. Obligatorisk häktning för grova vapenbrott, längre strafftider, översyn av de s.k. ungdomsrabatterna är exempel på det. I Danmark har man nyligen dubblerat straffen för vissa grova brott med gänganknytning. Man vad säger forskningen om avskräckning – och vad är det egentligen som avskräcker; upptäcktsrisken eller straffhotet? Och vad vet vi om inkapaciteringens effekter och problem? Det är några frågor som översiktligt tas upp i denna korta exposé över sammanfattningar och slutsatser från nyare internationell forskning i ämnet.

Idén om avskräckning är en grundbult inom straffrätten. Den säger att om ”kostnaden” för en viss handling ökar, minskar benägenheten att utföra den för att uppnå ett visst mål (välbefinnande, vinst, lust, status etc.). Traditionellt kopplas avskräckningen till sannolikheten för straff, och benägenheten att handla antas variera med straffets grad av stränghet. Men för att kunna straffas måste den straffbara handlingen upptäckas, vilket gjort att upptäcktsrisken uppmärksammats alltmer. Merparten av forskningen om avskräckning – och den är omfattande – har därför handlat om straff och upptäckt och följaktligen främst om rättssystemets utformning, dimensionering och verksamhet. En konsekvens därav är att det främst är formella sanktioner som studerats.

Nedan följer en kortfattad sammanfattning, baserad på sammanställningar av nyare forskningslitteratur. *

- Avskräckning genom straff har som bäst måttliga effekter.

- Hotet om (risken för) upptäckt har större effekt än hotet om (risken för) straff.

- Avskräckningshotet är effektivare för ekonomisk brottslighet än för andra brottstyper.

- Hotet om (risken för) informella sanktioner (t ex nedsablat rykte, förlust av kolleger och vänner, statusdegradering) är mer verksamt än hot om formella straff (talar för upptäcktsriskens betydelse)

- Det föreligger en problematisk skillnad mellan objektiv risk och subjektivt uppfattad risk för upptäckt/straff – den senare anses ha störst betydelse och den varierar med avseende på brottstyp, grupptillhörighet, ålder och andra omständigheter. 

Ofta sammanblandas avskräckning och inkapacitering, dvs. berövandet av handlingsförmågan genom häktning och/eller fängelsestraff.  Det är väl känt att ett litet antal brottslingar svarar för en stor del av brottsligheten (eller åtminstone av de brott som upptäcks). Om denna skara skulle inkapaciteras skulle mängden brott påtagligt minska. Så lyder huvudargumentet för långvariga fängelsestraff. Men denna lösning lider av några olösta problem, framför allt att det på individnivå inte går att förutsäga vem som i framtiden kommer att begå många grova brott. Långvarig inlåsning av ett stort antal människor är ett ekonomiskt dyrt alternativ för samhället. Om det blir standard för många brottstyper ger det dessutom höga oönskade konsekvenser för socialt utsatta grupper och miljöer (familje- och uppväxtförhållanden, ekonomisk försörjning, ökad segregation m.m.).

Beräkningar som gjorts (t.ex. Levitt 2004) visar att den massiva ökningen av fångtalen i USA under perioden 1991 – 2001 svarade för minskningar av mord och grovt våld på drygt 30 % och för tillgreppsbrott på drygt 20 %. Den beräknade avskräckningseffekten uppnåddes, enligt Levitt, både genom inkapacitering (berövade handlingsmöjligheter) och genom att ökat hot om straff minskade benägenheten att begå brott som annars skulle ha utförts (någon beräkning med uppdelad effekt på vardera typen presenteras inte). 

En annan typ av siffror ger Weisburd & Piquero (2008) i sin granskning av hur bra kriminologisk forskning kan förklara varför människor begår brott. De menar att förklaringsvärdet för kriminologiska förklaringar genomsnittligt ligger strax under 40 % (R².365), dvs. kriminologiska modeller/teorier förklarar ofta mindre än hälften av det som de har ambitionen att förklara. Avskräckningsteorier hamnar, enligt denna undersökning, ungefär på genomsnittsvärdet (R².378), vilket betyder att i granskade studier som använde avskräckning som förklarande faktor kunde knappt 40 % av skillnaden mellan brottslighet/laglydnad förklaras. 

Senare beräkningar baserade på analys av forskningslitteraturen pekar främst på avskräckningseffekter som uppnås genom förändringar av polisverksamheten. Den s.k. elasticiteten (följsamheten) mellan brottsnivå och ökat antal poliser samt ändrade arbetsmetoder anges till ca -40 % för våldsbrott och -20 % för tillgreppsbrott (Chalfin & McCrary 2017). Även här är förhållandet mellan avskräckningens och inkapaciteringens effekter oklara. De arbetsmetoder som avses är pro-aktivt polisarbete som hot spots-bevakning, fokuserad avskräckning och problemorienterat polisarbete. Dessa metoder har dessutom andra brottsreducerande effekter än de som uppnås genom direkt avskräckning. Corsaro & Weisburd (2018) betonar att de stärker den informella sociala kontrollen, ger stöd åt kriminella som exempelvis vill lämna gängtillvaron, reducerar antalet brottstillfällen, stärker polisens relationer till lokalsamhällets invånare och underlättar utvecklingen av pro-sociala relationer grannar emellan. Engagemang från andra aktörer än den formella sociala kontrollens utövare framhålls också av Eck & Madenson-Herald (2018). De anknyter till situationsinriktad prevention som betonar den fysiska miljöns utformning, förvaltning och drift, och de uppmärksammar bl.a. betydelsen av avskräckande åtgärder riktad mot grupper som har mer att förlora än de flesta kriminella. Exempel på det är tillståndsreglering (t.ex. utskänkningstillstånd) inom krogbranschen med krav och kontroll av krogägare för att få dem som platsägare/platsansvariga att bekämpa utbud och missbruk av narkotika i sina miljöer.

Wilcox & Cullen utvecklar temat om samhällsmedlemmars roll som direkta eller indirekta aktörer för att förhindra och minska brottslighet. De menar att det är möjligt att uppnå goda avskräckande effekter om följande förutsättningar gäller:  

·      När samhällets institutioner är starka och agerar samfällt – då har samhällsmedlemmarna bättre möjligheter att ge stöd till ungdomar och uttrycka ogillande när de observerar avvikande beteende.

·      När sammanhållningen är stark – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att tillsammans övervaka ungdomar och ingripa när de möter olämpligt beteende.

·      När den kollektiva förmågan är hög – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att själva ingripa mot problembeteende, eller i högre grad kontakta professionell personal som ingriper.

·      När den fysiska miljöns utformning erbjuder goda synfält mot allmänna platser och man tydligt upplyser om hur utrymmen ska användas och nyttjas – då kommer människor att bättre kunna övervaka och ta ansvar för vad som händer i den fysiska miljön.

·      När alldagliga rutiner är koncentrerade till den lokala nivån – då kommer människor att vistas i och utnyttja den lokala miljöns utrymmen och därigenom kan de utöva ”naturlig övervakning”.

Omvänt försvåras förmågan att avskräcka om följande förutsättningar är rådande:

·      När polisen inte uppmärksammar och ingriper mot sociala ordningsstörningar och småbrott (fixar ”broken windows”) – då kommer människor att undvika vissa platser där de annars genom sin närvaro skulle kunna utöva informell social kontroll. 

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, då kommer många samhällsmedlemmar att känna sig bundna av normer som föreskriver ett utåtriktat tufft agerande. 

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då saknar människor förtroende och vilja att tillsammans utöva informell social kontroll i området.

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då kommer människor i högre grad att ersätta gemensamma insatser med individuell (självhjälp) avskräckning, som ofta innefattar hot och våldsutövning för att undvika att själv bli attackerad av andra. 

Värt att beakta

Avskräckning genom straffhot har måttliga effekter och behöver därför kombineras med andra verkningsfulla insatser. Exempel på det har beskrivits ovan. En springande punkt för att rättssystemets insatser ska ha verkan är att brott upptäcks, anmäls och lagförs. Den låga uppklaringsprocenten för det gängrelaterade våldet har en förlamande effekt på möjligheterna att både avskräcka och inkapacitera. Andra försvårande omständighet är att en stor andel av de gängkriminella är mycket unga, har starka lojaliteter till gruppen och kamrater, begår brott i affekt och i en del fall agerar under tvång. Dessa villkor försämrar möjligheterna till avskräckning genom straff. 

* Använd litteratur

Calfin, Aaron & McCrary, Justin (2017) ”Criminal Deterrence. A Review of the Literature”. Journal of Economic Literature. Vol. 55(1):5-48.

Corsaro, Nicholas & Weisburd, David (2018) ”Police Interventions”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:239-268). London: Routledge.

Eck, John E. & Madensen-Herold, Tamara D. (2018) ”Place Management, Guardianship, and the Establishment of Order”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:269-307). London: Routledge.

Levitt, Steven D. (2004) ”Understanding why crime fell in the 1990:s: Four factors that explain the decline and six that do not”. Journal of Economic Perspectives.Vol. 18/1: 163–190.

Nagin, Daniel S. (2013) ”Deterrence: A Review of the Evidence by a Criminologist for Economists”. Annual Review of Economics.Vol. 5:83–105.

Pratt, Travis et al. (2006) ”The empirical status of deterrence theory: A meta-analysis” i Cullen, Francis T. et al. (red.) Taking Stock. The Status of Criminological Theory. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

Weisburd, David & Piquero, Alex R. (2008) “How Well Do Criminologists Explain Crime? Statistical Modeling in Published Studies”. Crime and Justice.Vol. 37/1: 453–502.

Wilcox, Pamela & Cullen, Francis T.  (2018) ”Community Members and Deterrence”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:339-362). London: Routledge.

Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet

I en ny rapport från Institutet för Framtidsstudier har polisforskaren Amir Rostami med kolleger (2018) insamlat och analyserat data om våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Det är den första rapporten från ett större projekt finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), med inriktning på vad som kallas den antagonistiska miljön i Sverige. Med det menas grupperingar och miljöer som kännetecknas av våldsbejakande aktiviteter/individer. Det rör sig om organiserad brottslighet (nätverk, partiella organisationer, gatugäng, mc-gäng och maffia), fotbollsfirmor och den extremistiska miljön (islamistisk, autonom, vit makt samt övriga extremister). Avgränsningen är bredare än vanligt, vilket betyder att fler grupperingar inkluderas och fler individer räknas in. 

Data om ingående individer har hämtats från polisiära källor och avser en individs koppling till en gruppering eller miljö. Efter radering av personer utan eller med ofullständiga/felaktiga personnummer omfattas 15 244 individer (flest inom mc-gäng [5 693], nätverk [5 094] och fotbollsfirmor [835], lägst inom övriga extremister [281] och den autonoma miljön [193]. SCB har samkört datasetet med olika register för att få fram uppgifter om brottsmisstankar, utbildningsnivå, födelseland, socialtjänstens insatser, psykisk ohälsa och bolagsengagemang. Utöver kvantitativa registerdata har man även genomfört intervjuer med 12 personer i den extremistiska miljön.

Könsfördelningeni hela materialet är knappt 92 % män och drygt 8 % kvinnor. Andelen kvinnor varierar från knappt 1 % i fotbollsfirmorna till drygt 18 % i den autonoma miljön. Inom vit makt miljön är den knappt 11 % och inom mc-gängen når den upp till drygt 7 %. Åldersmässigt är typåldern (den vanligaste) för hela gruppen 19 år och medelåldern 26,3 år. Medelåldern är högst för mc-gängen (27,8 år) och lägst (22,3 år) för partiella organisationer (lösa grupperingar för projektbaserade brott, t ex ”rånkonstellationer”). 

Beträffande födelseland är 37,5 % födda i Sverige med d:o för båda föräldrarna. Drygt 10 % är inrikes födda med en utrikes född förälder, 19,5 % är inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, och knappt 33 % är utrikes födda. Miljöerna vit makt, övriga extremister, autonoma och fotbollsfirmorna har höga andelar inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Även mc-gängen ligger relativt högt. På motsatt sida av fördelningen placeras gatugäng, maffia och den islamistiska miljön (i fallande ordning). SCB medger inte registerutdrag med preciserat enskilt födelseland (förutom Sverige) varför ursprunget är uppdelat på del av kontinenter, exempelvis Västra Asien, Sydeuropa, Östra Afrika osv.

Utbildningsnivån är förvånansvärt hög. Bara 3,7 % har endast förgymnasial utbildning kortare än nio år, medan 38,5 % har nioårig grundskola och 45,5 % har gymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå. Variationen mellan grupperingarna är ganska stor. Inom organiserad brottslighet har individerna lägst utbildningsnivå, och den högsta nivån finns inom den extremistiska miljön (högskoleutbildning är högsta nivå för 19,7 % av individerna i den autonoma miljön och 9,4 % i den islamistiska).

Uppseendeväckande är att socialtjänstens insatser bara omfattar knappt 19 % av alla aktuella individer. Högst andel gäller individer i gatugängen (26,8 %) och lägst andel gäller individer i den autonoma miljön (7,3 %). Det är dock viktigt att notera att insatserna som det här är tal om gäller långtgående ingripande åtgärder (typ omhändertagande och placering utanför hemmet). Vanligare åtgärder i form av samtal och olika stödinsatser enligt socialtjänstlagen finns inte med i materialet.

Ifråga om psykisk ohälsa visas att 45,2 % av samtliga aktuella individer har varit i kontakt med den psykiatriska vården. Jämförelsevis kan sägas att i kontrollgruppen med syskon har 17,2 % haft kontakt. Vanligast diagnosticerad typ av psykisk ohälsa är ”annan psykisk störning” (32,8 %), följt av förstämnings- och ångestsyndrom (18,7 %) och droger (18,1 %). Allvarligare psykiatriska diagnoser (psykoser, personlighetsstörning och neuropsykiatriska tillstånd) är mindre vanliga. Högst andel med någon form av diagnosticerad ohälsa finns inom mc-miljön och lägst inom den islamistiska miljön. 

När det gäller brottsaktiviteter styrker rapporten den gamla iakttagelsen att ett fåtal individer svarar för en stor del av brottsligheten. Under perioden 1995 – 2016 var 87 % av hela gruppen vid ett eller flera tillfällen misstänkta för minst ett brott. Totalt utgjorde de 0,9 % av alla misstänkta och svarade för 5,5 % av det samlade antalet brottsmisstankar. Om man även räknar med gruppens medmisstänkta svarar de tillsammans för 25,6 av alla brottsmisstankar. Under den kortare perioden 2011 – 2016 var 77 % av hela gruppen någon gång misstänkt för något brott, vilket totalt motsvarar 1,9 % av alla misstänkta och 8,0 % av alla brottsmisstankar. Tillsammans med medmisstänkta stod de för 22,7 % av periodens alla brottsmisstankar. 

De olika grupperna kan i varierande grad knytas till olika brottskategorier. Extremistmiljöerna står för betydligt högre delaktighet i våldsbrott än den organiserade brottslighetens olika grupperingar (relativt sin storlek). Stöldbrott är mer jämnt fördelade, liksom narkotikabrott (dock lägre andelar för vit makt miljön och den islamistiska miljön). Vandalism förekommer mer frekvent bland de autonoma, vit makt miljön och fotbollsfirmorna. Trafikbrott är vanligast bland den organiserade brottslighetens individer. Ekonomisk brottslighet förekommer inom alla grupperingar, men är mer vanligt inom maffian och den islamistiska miljön.

Bolagsengagemang kan ses som en indikator på organiseringsgraden inom miljöerna. Rapporten visar att överlappningen mellan individer i misstankeregistret och individer som finns noterade i Bolagsregistret generellt sett är högre inom den organiserade brottslighetens olika grupperingar än inom fotbollsfirmor och den extremistiska miljön. Högst är den för maffia (37,4 %) och MC-gäng (36,6 %) och lägst för vit makt (19,6 %) och övriga extremister (17,1 %). I den islamistiska miljön finns en relativt hög andel personer som förekommer i Bolagsregistret utan att vara registrerade i misstankeregistret – 5,6 %.

Ett av projektets huvudsyften är att undersöka samarbeten och överlappningar, och rapporten visar att de förekommer mer frekvent är förväntat. Samtliga miljöer har direkta eller indirekta kopplingar till varandra. MC-gäng, nätverk och fotbollsfirmor sticker ut i betydelsen att individer därifrån har högst antal samarbetskontakter med individer från andra grupperingar.  

Detta var ett axplock av de många beskrivningar och resultat som presenteras i rapporten. Här finns också intressanta avsnitt som bl.a. behandlar brottslighet och ålder, mer ingående beskrivningar av nätverkskopplingar (prio ett för analysen) samt processer av inträde i och utträde ur våldsbejakande extremism.

Amir Rostami, Hernan Mondani, Christoffer Carlsson, Joakim Sturup, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling (2018) ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet”, Institutet för framtidsstudier.

  

Dödligt våld som dödsorsak

Socialstyrelsen har nyligen publicerat uppgifter om dödsorsaker 2017. Störst uppmärksamhet har ägnats de dödliga gängskjutningarna. Data visar att 26 män i åldern 15 – 29 år dog av skottskador år 2017. Denna typ av dödligt våld har sedan 2012 pressat upp dödfallen på grund av våld. Innan dess minskade det dödliga våldet under lång tid.

Dödligt våld genom övergrepp av annan person kategoriseras enligt WHOs klassificeringssystem ICD – 10 (koderna X85 – Y09) och redovisas som faktiska fall eller fall per capita (per 100 000 invånare). Sistnämnda sort möjliggör jämförelser över tid och jämförelser mellan regioner och länder med olika befolkningsnivåer. 

För Riket som helhet var antalet fall av dödligt våld per 100 000 år 2017 totalt 1,05 (för män 1,62, för kvinnor 0,48). Medianvärdet för perioden 2000 till 2017 var totalt 0,91 (för män 1,25, för kvinnor 0,57). Dödligt våld mot män år 2017 var alltså mer omfattande än för perioden som helhet, medan det dödliga våldet mot kvinnor låg på en lägre nivå. 

Antal fall av dödligt våld 2017 (medianvärdet för 2000 – 2017 inom parentes)

	Riket 2017	VG 2017
Totalt	1,05 (0,91)	1,13 (1,09)
Män	1,62 (1,25)	1,78 (1,50)
Kvinnor	0,48 (0,57)	0,48 (0,52)

Källas: Socialstyrelsens statistikdatabas, dödsorsak X85 – Y09.

Tabellen ovan visar en jämförelse mellan Västra Götaland med Riket som helhet för år 2017 och med avseende på medianvärdena för perioden 2000 – 2017 (inom parentes). Nivån i regionen låg 2017 högre vad gäller våld mot män och på samma nivå för kvinnor. För perioden som helhet var dödligt våld mot män mer frekvent än i Riket som helhet, medan dödliga övergrepp mot kvinnor låg lägre i regionen än i Riket i stort.

På nationsnivå kan jämförelser göras med andra EU-länder. Tyvärr finns inte tillgängliga data senare än år 2015. För några länder blir jämförelserna dessutom något missvisande därför att de även räknar in dödsfall på grund av vissa skador och drunkning genom olycksfall. Inte helt kompatibelt med andra ord, och vi får nog också räkna med vissa olikheter i klassificeringen på lokalnivå. En nypa salt anbefalles därför.

Generellt kan sägas att dödligt våld inom EU-28 har minskat sedan år 2004. Genomsnittet för EU-28 år 2015 var 0,9 fall av dödligt våld mot män och 0,5 mot kvinnor, räknat per 100 000 invånare. Som diagrammet nedan visar ligger de baltiska länderna högst och nivån är som lägst i länder som Storbritannien, Irland och Frankrike. Sverige ligger på 18:e plats, dvs. bland länder med en frekvens av dödligt våld som ligger över genomsnittet (1,4 för dödligt våld mot män och 0,6 för dödligt våld mot kvinnor). 

 

Brottsnivån i amerikanska städer – och tre svenska storstäder

The Brennan Center for Justicevid NY University of Law (www.brennancenter.org) har nyligen presenterat en lättillgänglig sammanställning över brottslighetens omfattning i USA:s 30 största städer. Dataunderlaget avser vanligt förekommande brott som rapporterats till polisen: inbrott, stöld/snatteri, bilstöld, stöld ur/från fordon, misshandel, rån och mord. Totalt sett minskade dessa brott 2017 med 2,1 % jämfört med 2016, varav våldsbrottsligheten sjönk med 1 % och mordfrekvensen med 3,4 %. Men variationen mellan städerna är stor. Nedan har jag sammanfattat situationen i de tio mest drabbade städerna – 2017 jämfört med 2016 (plus de två största städerna NY och LA).

	Brott totalt per 100 000	Förändring mot 2016 i procent	Våldsbrott per 100 000	Förändring mot 2016 i procent	Mord per 100 000	Förändring mot 2016 i procent
Baltimore	6 661	+ 2,3	1 998	+ 14, 8	55,4	+ 7,8
Memphis	(saknas)	(saknas)	1 883	+ 8,3	27,0	- 9,6
Detroit	6 335	- 4,9	1 750	- 10,7	39,6	- 12,6
Houston	5012	- 5,4	1 000	+ 2,6	10,7	- 16,9
Washington DC	4 938	- 13,4	790	- 25,1	16,7	- 17,4
Nashville	4 883	+ 3,2	1 065	+ 3,1	16,5	+ 36,0
Chicago	4 308	+ 1,6	1 057	+ 1,0	24,6	- 12,3
Philadelphia	3 943	- 2,6	876	- 3,6	19,7	+ 13,1
Las Vegas	(saknas)	(saknas)	748	- 3,4	12,3	+ 23,5
Indianapolis	(saknas)	(saknas)	1 243	- 4,1	17,5	+ 2,7
Los Angeles	3 154	+ 0,6	688	+ 4,1	7,0	- 4,8
New York	1 923	- 4,2	510	- 6,6	3,4	- 13,4

Topp tre är städer som inte brukar förekomma i medierapporteringen: Baltimore, Memphis och Detroit. Chicago, som Trump kallat katastrof och hotat med militära insatser, kommer längre ned på listan, även om mordfrekvensen är fjärde högst. Men nedgången 2017 jämfört med 2016 är påtaglig. Den årsvisa variationen mellan städerna är stor – med ett spann från – 17,4 % (Washington DC) till + 36 % (Nashville). De största städerna – NY och LA – kommer långt ned på 30-listan; LA som nummer 25 och NY som nummer 30. Vissa städers mordfrekvens är förskräckande. Baltimore med 55,4 mord per 100 000 invånare (16 gånger högre än NY) och Detroit med 39,6 per 100 000 invånare pekar på förhållanden som man annars finner i sydamerikanska länder och storstäder.

Jämförelser mellan olika länders kriminalstatistik är vansklig. Men ett försök utifrån de brottskategorier som the Brennan Centeranvänder skulle för Sveriges tre största städer ge följande bild. Osäkerheten ifråga om brottskategorier är störst för stöldbrotten, där den svenska avgränsningen inkluderar fler juridiska gärningsformer än den amerikanska. För mord har jag utgått från BRÅ:s analys av konstaterat dödligt våld inom ramen för polisorganisationens regioner; region Stockholm, region Väst och region Syd. Det rör sig således om större geografiska enheter med fler fall av dödligt våld och fler invånare än de tre storstäderna. Det ska också sägas att dödligt våld inkluderar fler juridiska gärningsformer än mord, medan den amerikanska avgränsningen avser mord specifikt.  

	Brott totalt per 100 000	Förändring mot 2016 i procent	Våldsbrott per 100 000	Förändring mot 2016 i procent	Mord per 100 000	Förändring mot 2016 i procent
Stockholm	8 317	- 4	1 293	- 8	2,1	+ 92
Göteborg	7 512	- 16	1 092	- 6	0,9	+ 6
Malmö	7 794	- 10	1 241	- 16	0,9	- 43

De tre svenska storstäderna har betydligt högre nivå av totalt anmälda brott än sina amerikanska motsvarigheter. Skillnaden härrör främst från den stora diskrepansen beträffande rapporterade stöldbrott. Differensen ifråga om inkluderade gärningsformer har påtalats, men på samma konto ska också föras varierande anmälningsbenägenhet kopplat till försäkringsregler, graden av försäkringstäckning, enkla och tillgängliga system för anmälan, förtroende för rättsväsendet etc. När det gäller våldsbrott (misshandel och rån) ligger de tre svenska städerna kring mittvärdena för de tio högst noterade amerikanska städerna. Men även härvidlag bör olikheter ifråga om lagstiftning samt ingripande- och rapporteringsrutiner beaktas. Den stora skillnaden i jämförelsen ovan ser vi för mordfrekvensen, eller för de svenska städerna; konstaterade fall av dödligt våld. Här ligger de tre svenska storstäderna betydligt lägre än sina amerikanska d:o. Det bör noteras att Stockholmsregionens höga siffra för 2017 beror på terrorattacken på Drottninggatan och ett osedvanligt högt antal dödliga gängskjutningar.